Göteborgsposten – 26 oktober 1870, sida 2

— Hvem är denne gosse? frågade han med sällsamt allvar. — Din son Gustaves enda barn, svarade hans hustru — hans saderlösa barn. Frangois Lenoble såg på henne och från henne på gossen; han försökte tala, men kunde det ej; han vinkade åt barnet, sjönk ner i en stol och snyftade högt. Till detta ögonblick hade ingen sett honom fälla en tår för den son han utestängt från sitt hem — och, som det sett ut, från sitt hjarta. Ej med en enda suck, ej med ett sorgset uttalande af det förtroliga namnet hade han förrådt djupet af det sår, som han under alla dessa år envist burit inom sig. De båda qvinnorna stodo bredvid och beklagade honom i tysthet. Den lille gossen blickade undrande på den sorgsne mannen och gick slutligen bort till honom. Herrn till Beaubocage torkade bort sina tårar. Beaubocage—Cotenoir. Ah, huru betydelselösa förekommo honom ej dessa båda en gång så magiska namn nu då hans sons lif blifvit uppoffradt för en så lumpen ärelystnad, en så låg passion! Han tog gossen på sitt knä och kysste honom ömt. Hans tankar flögo öfver en tidrymd af tjugofem år, då hans läppar trycktes mot denna hvita panna. — Mitt barn, mumlade han sakta, jag fruktar att jag skall älska dig alltför mycket och mot dig vara lika svag och öfverseende som jag varit sträng mot din far. Detta yttrade han mera för sig sjelf än till gossen. — Säg mig nu ditt namn, sade han efter några ögonblicks tankfullhet.