Göteborgsposten – 25 oktober 1870, sida 2

stånd att försvaras. Det var svårt att tro, att dess enceinte och dess fästen, uppförda i andra-tider och under militära förhållanden som voro helt olika dem som för närvarande råda, skulle vara i en sådan ordning att de, utan understöd af en, utifrån opererande arme, kunde erbjuda ett allvarsamt och varaktigt motstånd mot en segerrik fiendes ansträngningar; ännu mindre var det antagligt, att Paris innevånare skulle underkasta sig de uppoffringar af alla slag, som en längvarig belägring medför. Nu då detta stora prof blifvit anstäldt — det vill säga, då stadens försättande i försvarstillstånd har nått en fullkomning som gör sjelfva fästningsmuren oangriplig, alldenstund de yttre fästena äro på så stort afstånd derifrån; nu då innevånarne ha ädagalagt sin patriotism och sjelfva bragt till tystnad det ringa antal män, hvilkas brottsliga afsigter gagnade fiendens planer; nu då fienden sjelf, hejdande sig framför dessa fruktansvärda försvarstillredelser, inskränkt sig till att omringa dem med sina massor utan att våga ett angrepp, har den allmänna meningen förändrats och visar blott en åtrå — åtrån att låta soldaterna marschera ut och anfalla den preussiska armåen. Styrelsen för nationalförsvaret kan ej annat än uppmuntra, denna entusiasm hos befolkningen, men det tillhör kommendanten att leda den, emedan han bär ansvaret. I detta hänseende är det nödvändigt att endast låta leda sig af de reglor, som den allmänna krigserfarenheten gifver vid handen, samt af dem, som vi kunna hemta ur den speciella erfarenhet, för hvilken vi ha de smärtsamma händelser som öfverväldigade Rhenarmåen att tacka. Dessa reglor bevisa, att intet infanteri, huru starkt det må vara, kan med utsigt till framgång föras mot den preussiska armåen, såvida det ej kan åtföljas af ett artilleri, jemnstarkt med det som fienden har till sin disposition, och det är åt bildandet af detta artilleri som jag egnar hela min uppmärksamhet. Vidare äro våra perkussionsgevär förträffliga vapen bakom en befästning, der det ej behötver skjutas hastigt; men trupper som med sådane vapen ville inlåta sig i strid med andra trupper, hvilka äro försedda med snabbskjutande gevär, skulle utsätta sig för ett nederlag, som hvarken tapperhet eller moralisk öfverlägsenhet kunde afvända. Hvad beträffar den vädjan, som gjorts till de för yttre tjenst bestämda kompaniernas patriotismer, kan försvarsstyrelsen ej uteslutande vända sig till de bataljoner, hvilka äro försedda med snabbskjutande gevär; häraf följer den absoluta nödvändigheten af ett vänskapligt gevärsutbyte, föranstaltadt at hvarje arrondissements maire, så att de för krigstjenstgöringen bestämda volontärerna skola bli beväpnade med de bästa gevären i sina resp. bataljoner. Rekryteringen af kompanierna skall verkställas genom listor, som öppnas i hvarje arrondissement. Volontärkompaniet skall, så vidt möjligt är, bestå af 150 man pr bataljon, men hvarje bataljon skall ej vara nödsakad förete denna kontingent. Om listan på volontärer öfverstiger 150, skola de som utkallas företrädesvis väljas bland de ogifta män af åtminstone 35 års ålder, hvilka ha en kraftig kroppskonstitution och ha burit vapen samt förvärfvat exercisvana. Fyra kompanier, förenade under en bataljouschefs befäl, skola utgöra hvar och en af de bataljoner som tagas i fält och skola ställas uteslutande under de generalers ordres, hvilka kommendera armåens aktiva divisioner. De senare skola alltid vara disponibla för de militära myndigheterna. Officerarne, underofficerarne och korporalerna skola utses af hvarje kompani. Officerarne vid de fyra kompanier, som utgöra bataljonen, skola utse bataljonschefen. Allteftersom det erfordras och i proportion till det inskrifna antalet volontärer, kan nationalgardets general-en-chef bilda i hvarje bataljon ett större antal krigskompanier. I enlighet med reglorna tör militärtjensten och för volontärernas egen säkerhet, skola de alla vara förbundna att ha unitorm. Hvar och en måste vara försedd med en tornister, hufvudsakligen lika med de tornistrar, som begagnas af trupperna, en patrontaska och ett halfylletäcke. Dessutom skall hvarje sqvadron vara försedd med de olikartade fältkärl som begagnas vid infanterikårer. Nationalgardets krigsbataljoner som bli kallade att samverka med de reguliera trupperna och mo vilgardet vid yttre operationer skola, i likhet med dessa, vara underkastade militärlagen och reglementen. De skola erhålla vanliga truppers sold, från den dag de mobiliseras. Jag slutar detta tillkännagifvande, hr maire, med några få reflexioner. I förlidlen Juli månad tågade franska armeen i hela glansern af sin styrka genom Paris under ropen: A Berlin: ! 4 Berlin! Jag var långt ifrån att dela deras tillförsigt och ensam, kanhända, bland alla generalerna vågade jag säga krigsministern att jag i detta bullersamma sätt att börja ett fälttåg likaväl som i de förnödenheter som reqvirerades fann elementerna till ett stort nederlag. Det testamente jag vid denna tidpunkt öfverlemnade i notarien hr Duclouxis händer skall en dag bringa i dagen de sorgliga och alltför väl grundade aningar, af hvilka min själ var uppfylld. I dag, under den feberaktiga spänning som tagit ett berättigadt välde äfve. alla sinnen, möter jag svårigheter som förete en slående analogi med dem som visade sig i det förflutna. Jag förklarar nu att jag, uppfylld af den mest fullständiga tro på en vexling af lyckan, härledande sig från de stora krafter till motstand som blifvit uppkallade under Paris belägring, icke skall gifva vika för den allmänna otalighetens pätryckning. I det jag låter mig sjelf lifvas af känslan för de skyldigheter, som äro gemensamma för oss alla, och af det ansvar, som ingen delar med mig, skall jag intill ändan fullfölja den plan som jag utstakat, utan att uppdaga den, och i utbyte mot mina ansträngningar begär jag blott af befolkningen i Paris, att den fortfarande måtte skänka mig det förtroende hvarmed den hittills hedrat mig. Mottag, hr maire etc. General Trochu. Bref från Tours.