Göteborgsposten – 24 oktober 1870, sida 2

sin hustru om att han mäste fara hem till sina anhöriga på ett par dagar. Hans nattsäck blef packad, och han afreste till Beaubocage efter ett ömt afsked från sin hustru. På den tiden, då ännu inga jernvägar funnos, vardetta en lång resa och hr Lenoble hade god tid till eftertanka under det han skakade i den klumpiga diligensen. Hans hjerta blef allt mer och mer beklämdt ju närmare han kom Vevinord, hvarifrån han fick skaffa sig fram till föräldrahemmet bäst han kunde. Han tillryggalade vägen till Beaubocage gående, åtföljd af en bondgosse, som bar hans nattsäck. Landskapet var mycket behagligt i den lugna sommaraftonen, men Gustave Lenobles hjerta var beklämdt, och hans lifsandar blefvo ingalunda vederqvickta af promenaden. Ljus i nedra våningen skymtade fram mellan träden i Beaubocages trädgård. Tanken på föräldrars och systers glada valkonsthelsning tryekte hans hjerta. Huru skulle han kunna uttrycka de ord som måste underrätta dem om att deras förhoppningar blifrit gäckade? Men tanken på hans hustru gaf honom mod. — Jag är skyldig mina föräldrar mycket, tänkte han, men ej att låta dem sälja mig för penningar. Få minuter derefter stod han i den lilla salongen på Beaubocage, omgifven af siua föräldrar och sin syster. 22A2