Göteborgsposten – 21 oktober 1870, sida 1

oåterkalleligt och uteslutande — att hon blirvit honom gifven af försynen, emedan hon skulle ha varit förlorad om hon ej ingifvit detta trofasta hjerta en sådan kärlek. Hans ton hade en älskares bevekande ömhet, men den hade äonu någonting mera — en myndighet, en känsla af eganderätt. — Försynen sänder mig hit för att rädda er, sade han — j:g är er försyn i detta ögonblick, eller hur, min älskade? Ödet tillåter mig älska er. Igår tyckte jag er vara så längt aflägsnad från mig som polstjernan deruppe — så ofattlig som dender silfverstrimman öfver den uppgående månan — och i natt är ni min. Han visste ej hvilka band som kunde vara brutna genom denna handling. Han hade verkligen en obestämd föreställnivg om att det steg han nu tog skulle förorsaka en lifslang klyfta mellan honom och hans far. — Låt mig gå tillbaka, hr Lenoble, sade den engelska damen hastigt och i nästan lugn ton. Låt mig gå tillbaka hem. Det är ni som räddat mig från att begå en dödlig synd. Jag lofvar er att jag ej mera skall tänka på att begå denna synd. Jag skall tåligt invänta slutet. Låt mig gå, min vän, min ende vän. Nej, nej, qvarhåll mig ej. Glöm att ni någonsin kännt mig. — Det står ej i min förmåga. Jag skall föra er tillbaka till madame Magnottes hus genast; men ni måste först lofva att bli min hustru. — kr hustru! Oh, nej, nej, nej! Det är omöjligt. — Emedan ni ej älskar mig, sade Gustave med sorgset allvar.