Göteborgsposten – 21 oktober 1870, sida 1

— Uvart kan hon ämna sig? frågade Gustave sig sjelf, och ett svar, förfärligt, hiskligt framställde sig för hans tankar. Den id som föll honom in skulle knappt ha uppstått hos en engelsman uuder samma omständigheter, men för en fransman var det en helt naturlig ide. Det var nu mörkt — det mörker som råder mellan solens nedgång och månans uppgång. Under det den ensamma qvinnan skred allt längre framåt rå de dystra gatorna som löpa parallelt med kajen, blef Gustaves rysliga misstanka allt starkare. Från detta ögonblick hade han blott en tanka; i detta ögonblick frigjorde han sig från hvarje känsla af förbindelse till Madelon Frehlter; han tänkte ej vidare på föräldrar, syster, gamla förbindelser, hemmets band, ambition, förmögenhet — han lefde endast för denna qvinna, och hans lifs mål var stt rädda henne från förtviflan och död. De kommo slutligen ut på kajen. Den var folktom. Ah, nu såg hon sig om — hon spejade åt hvarje håll med vilda spanande ögonkast — och uu var den afsigt som fört henne hit föga tvifvelaktig. Hon passerade tvärtöfver gatan till bryggan, under det Gustave följde titt efter henne; i nästa minut stod hon på stenkajen, sträckte sig fram öfver vattnet — men i ett nu fattades hon af Gustaves armar. Hon spratt häftigt till och försökte frigöra sig. — Släpp mig! utropade hon på engelska. Släpp mig! Då hon fann sin maktlöshet, vände hon sig om och betraktade den som fångat henne.