Göteborgsposten – 20 oktober 1870, sida 2

ofverhufvud, och det ar ses tvifvelaktigt, huruvida han skall komma att taga sin boning i Qvirinalet, såsom ursprungligen bestämts. Det skall vara för litet, heter det; men det är möjligen blott en förevänning, för att icke allttör djupt kränka påfvens känslor, eller ock vill man vänta litet, tills gubben blir försonligare stämd, än han f. n. är. Påtven har visserligen icke dragit i betänkande att, emedan hans hoffolk klagade, af den romerska statskassan mottaga de 52,000 scudi, som utgöra hans civillistas månatliga belopp; men detta har icke förhindrat honom ifrån att samtidigt utfärda protester både emot det som skett och det han väntar skola ske — i öfverensstämmelse med budordet, att hvad den högra handen gör, bör ej den venstra veta. Pätven fruktar isynnerhet för, att otrosläror skola bli införda vid universitetet, hvilket var den enda tillflykten för så många kristna och ärbara föräldrar, som ej ville ha sina söner utsatta för frestelse, och han ser likalades i andanom införandet af verldsliga sockenböcker, eftersom man tagit kyrkoböckerna från presterna, samt kyrkogodsens indragning. Om detta sista inträffar, skall det helt säkert ske, för att till en del betäcka den betydande statsskuld, som det påfliga hosvet efter hand gjort och hvilken Italien nu skall otvertaga; det kan jemväl anses för en naturlig följd, att ju mera härdnackad päfven är, desto större fara skall uppstå för en dylik indragning. Att presterna sjelfva inse, att folkets stämning är emot dem, kan synas deraf, att de under de första dagarne icke vågade sig ut på gatorna af fruktan för hån eller misshandling, och att många af dem iklädde sg verldslig drägt. Man kan nu äfven i Rom se en vagn med nunnor i ha till skydd en italiensk soldat på kuskbocken. Af jesuiterna ha redan 200 lemnat Rom och begitvit sig till Malta; myndigheterna kunna ej beskydda dem. Under det Antonelli straxt töre Roms intagande tog afsked som statssekreterare, troligen derför att han ej kunde öfvertala påfver till att ingå på en rimlig förlikning, och under det senare Guidi och tvenne andra kardinaler nämnts såsom päfliga underhandlare om en s. k. modus vivendi, d. v. s. ett aftal med rättsforbehåll, — heter det nu, att kardinal Bonaparte, som på sin tid sades vara utsedd af kejsar Napoleon till Pius IX:s ef tertöljare, är den, som mest styfsinnadt afråder påfven från hvarje eftergift. Emellertid har den italienska regeringen på egen hand inledt underhandlingar med de katolska makterna om den säkerhet, som skall lemnas tör påfvens fria utöfning af hans kyrkliga myndighet, och om det tillskott, de skola sitva till hans och kardinalernas underhåll. Det leontinska qvarteret skall äfven bli införlivadt i Italien, endast med undantag af Vaticanen och dess närmaste omgifning. Den påfliga hären har upplösts. Exkonung Frans II och hans familj ha blifvit husvilla; han skall dertör jemte sin äldste broder grefven af Trani bosätta sig i Baiern, der deras hustrur äro barnfodda. Öfvergå vi från Italien till ett annat romaniskt land, Spanien, så är det sällsamt nog. att om detta, som blef den medelbara orsaken till den nu ständande kampen på lif och död mellan Europas tvenne mäktigaste folk, ingenting hörts under dessa trenne månader. Dä Napoleon föll och republiken utropades i Frankrike, trodde man fullt och fast, att de spanska republikanerna skulle resa sig och, begagnande sig häraf, genomföra sin älsklingstanke. Men häraf blef intet. Republikanerna sofvo. Härunder vakade dock marskalk Prim och v. konungen Serrano, sträfvande etter att erhålla en monark åt sitt sädernesland. Hvarken kageondundret vid Woerth eller Vissembourg, eller underrättelsen om kapituleringen vid Sedan störde dem i deras tysta verksamhet. Såsom ifriga spindlar knöto de det diplomatiska nätets maskor och utspände åt alla håll trådar, for att i dem tånga en liten prins. Och se! Det lyckades slutligen, mödan blet belönad, en ny kandidat spratilade i välven. Prins Amadeo, konung Victor Emauuels andre son, skall på sitt hufvud sätta den lediga spanska kronan. Han har redan antagit litstidsengagementet for kungarollen, dock med förbehåll att hans val skall bekrältas genom en allmän folkomröstning. Denna måste dock, enl. en ännu helt nyligen antagen lag, föregås af val inom cortes, hvilkas beslut endast är giltigt etter absolut majoritet af samtliga de valda, ej blott de närvarande folkrepresentinterne. Men skall en -ådar majoritet vinnas? Antagligen icke, om ej regentskapet skulle göra ett statsstreck, kullkasta författningen och lagen om konungavalet samt genom folkets direkta tillspörjande sätta dynastien Ssvoyen på tronen. Det skulle bli pring Amadeo svårt, om han skulle så komma på tronen, och hans regering skulle bli en fortsätt kamp mot republikanerna och till sist ett nederlag, om republiken i Frankrike blir beståndande. Republiken i Frankrike — ja, hvad skall dess öde, hvad skall Frankrikes öde bli? Biödande ur sina sår, kämpar det om sin tillvaro som en stormakt — och är alltjemt beolutet att segra eller dö. De sista fredsmäklingsförsöken ha blifvit afslagna af den republikanska regeringen, och den förtärande striden skall utkämpas till det yttersta. Denna yttersta stund kan ej länge uteblifva — och vi bäfva vid tanken nå hvad utslagef skall