Göteborgsposten – 18 oktober 1870, sida 1

Östanvinden dref moln af damm öfver gatan utanför och de få fotvandrarne sågo högst olyckliga ut. De gamla damerna suto samlade omkring den stora mörka kakelugnen och pratade i skumrasket; musiklärärinnan gick till det gamla pianot och s elade oombedd och obemärkt; ty Gustave, som brukade vända om bladen i notboken eller sitta uppmärksam vid pianot, tycktes denna afton vara omedveten af att det musicerades. Madame Meynell satt vid ett af fönstren ensam, till häften dold af de urblekta, gula damastgardinerna, blickande ut pa gatan. Någonting — någon impuls som han försökte motstå utan att ega förmåga dertill — drog Gustave bort till den ensamma damen vid fönstret. Han gick till henne. Deuna afton liksom i trädgården vid Luxembourg tycktes hon honom vara en lefvande bild af förtviflan. Nu liksom då kände han ett intresse för hennes sorg som han var oförmögen att bekämpa, Han hade en obestämd föreställning om att tillochmed detta medlidande var ett slags oförrätt mot Madelon Frehlter, den qvinna som han tillhörde, och gock gaf han vika för denna olyckliga svaghet. — Ja, jag tillhör henne, sade han för sig sjelf, jag tillhör Madelon Frehlter. Hon är hvarken vacker eller fängslande; men jag har all anledning tro henne vara mycket god, mycket älskvärd, och med undantag af min mor och min syster är hon den enda qvinna för hvilken jag har rättighet att vara intresserad, Ungefär på det sättet tänkte han då han gaf vika för frestelsen och gick rakt bort till det fönster, vid hvilket madame Meynell satt sig.