Göteborgsposten – 18 oktober 1870, sida 1

Hon spratt lindrigt till då han nalkades henne, såg derefter upp och kände igen sin bekantskap från Luxembourgträdgärden. — Godafton, min herre, sade hon; jag har er att tacka för det jag fått ett komfortabelt hem. Sedan hon med låg röst yttrat detta, blickade hon åter utåt gatan. Det var tydligt att hon ej hade något vidare att säga hr Lenoble. Studenten tänkte dock ej ännu på att lemna fönstret, ehuru han visste att hans närvaro der var en oförrätt emot Madelon Frehlton, fastän en oförrätt så obetydlig att den knappt var värd att taga i betraktande. — Jag är förtjust öfver att kunna tro det jag varit till någon ringa nytta för er, malame, sade han; men jag fruktar att ni skall finna denna del af Paris mycket dyster, Hon uppfattade ej denna anmärkning förrän Gustaf upprepat den och då yttrade hon, liksom om hon plötsligt vaknat upp ur en dröm : — Dyster? Nej, jag har ej funnit den dyster. Jag är ej mycket stämd för glädtighet. Hr Lenoble insåg nu att han ej borde säga något mera. Damen försjönk åter i sitt vaket drömmande tillstånd. Dammhvirflarne ute på på den tysta gatan tycktes mera intressera henne än hr Lenoble af Benubocage. Han stod qvar några minuter nära hennes stol, tankfullt betraktande den fina profilen, de bleka, skära, anletsdragen som förlorat sin friska färg men ej sin renhet, det sorgsna uttrycket kring den välformade munnen, det drömmande ut