Göteborgsposten – 17 oktober 1870, sida 2

Gustave undrade hvilken olycka som kunde ha ett så fullkomligt välde öfver en så ung och skön qvinna. Damen var alldeles tyst under den korta promenaden från Luxembourgträdgården till Rue Grande-Mademoiselle, och Gustave granskade henne uppmärksamt under det han promenerade vid hennes sida. Hon var tydligen ej mer än tjugofyra år gammal och utan tvifvel den vackraste qvinna han sett. Den klädning hon bar var tillräckligt elegant; men hade förlorat nyhetens glans. Hennes schal var äfvenledes gammal. Att hon var fattig var dock ingenting som kunde ge anleduivg till förvåning; men att hon, så sorgsen, så ensam, skulle söka ett hem ien främmande stad, det var en gåta som ej var lätt att lösa. Gustave introducerade den främmande damen hos madame Magnotte. — Hon tycks ej tillhöra denna verlden, tänkte den unge mannen då han gick tillbaka till trädgården der han funnit den vackra främmande damen. Hela dagen tänkte han mer på den okända engelska damen än som var förenligt med ett strängt iakttagande af hans skyldigheter. Han blef förargad på sig sjelf öfver dessa dåraktiga tankar. — Huru narraktig måste jag ej vara som kan tänka så mycket på sådana småsaker, sade han för sig sjelf. Det kommer deraf att jag för ett så enformigt lefnadssätt. Vid middagen såg han efter damen, men hon visade sig ej vid det långa bordet der de torra gamla damerna, de epikureiska gamla ungkarlarne och de bullersamma studenterna dagligen fårti)e An kvra oller fom rättor hvar