Göteborgsposten – 15 oktober 1870, sida 1

störtning i våra kommunikationsförhållanden? Skall gasen komma ångan att puttra af raseri, skola vi i skyarne fullborda, hvad vi börjat på jorden? Hästar och vagnar, kuskar och betjenter, lustkuttrar och pleasureyachter, hafven I spelt ut er roll? Skall det hädanefter icke heta som förr: Har ni sett Dens och Dens nya ekipage ? utan i stället: Hvad tycker ni om excellensen Liljenstjernas nya ballong: Vi skola föra krig och sluta fred bland molnen, arrangera lustpartier, kurtisera. fria och kanske få ja i skyn! Se der äktenskap som verkligen skola beslutas i himlen. Nygifta par, profryttare, postmästare, John Bull, Sebultze och Miller, Trögelinar och hrr Larsson skola hvimla om hvarandra öfver våra hufvuden, och flygande korrespondenter skola bli en faktisk verklighet. Man skall kanske gå längre. Man skall slutligen hitta på den fasta punkten, som Arkimedes letade efter och man skall anlägga (luft)slott, städer och byar. Men det blir kanhända en smula kusligt, ruskigt, otrefligt deruppe bland molntapparne. Välan, då förlägga vi dit de milda stiftelser som benämnas straffanstalter; sora syndare bör man ju söka närma himlen så nära som möjligt. Inga cellfängelser, länshäkten, spinnoch rasphus mera på jorden, till väders med dem! Och så kommer det att heta i tidningsvotiserna: Fångtransport. I går afgick ballongen Silfver-Jan till Nya Straffängelset otvanför Ramberget, medförande 15 inbrottstjufvar, 7 sedelförsalskare och 1 sadermördare. Konsten att styra en ballong skall då bli lika så allmän bland verldens bildade mandom som konsten att väl tranchera en stek nu är sällsynt. Till slut vilja nog qvinnorna äfven der komma till styret; a la bonheur, kanske kunna de drifva ballongen framåts med bara munväder. Hvilken förändring, hvilken omstörtning! De, som ruinerat sig på jätteångfartyg, skola kanske spinna silke på små luftskeppsaffärer, jernet skall falla af sin tyngd och sidenet stiga genom sin lätthet. Vara eller icke-vara, bomullsbal eller menniska, upp genom luften bort öfver hafven skall man. Och verldens herrligheter skola komma som från skyarne ramlande på oss, diamanter från Peru, blomsterlökar från Haarlem, fikon från Smyrna och the från Kina — par ballon mon th6! Den tidens Strakoschar skola transportera sina musikaliska celebriteter pr ballong och den ti dens Wenersborgare (liksom nutidens!) med sträckta halsar stå och kika efter den efter längtade Ballon Monti .... Ty Signoran tog icke med Tisdagens uppträdande på fullt allvar afsked af vår publik, och det var hyggligt gjordt af henne. Det har sannerligen varit rätt uppfriskande att få höra en smula verklig sång midt bland surret från II Bacio,dumdattiraoch Pariserlits-melodier. Signora Monti skulle utan tvifvel ha gjort lycka här äfven som dramatisk sångerska, detta skönjdes granneliga af den korta Miserere-uppenbarelsen. Här öfverraskade äfven hr Jändel genom sitt utförande af Manricos i denna scen särdeles vanskliga parti. Detta tyckes vara en röst som det i vår tenorfattiga tid väl torde vara skäl att taga reda på, innan den genom åötveransträngniog och telaktig metod går för alltid förlorad. Frans IIodell har fortfarande riktat båda våra teatrars repertoirer, i det under veckan Flickan i Stadsgården uppförts å Nya och Familjen Trögelin å Mindre Teatern. Det förra stycket, en bearbetning af Aug. Blanches bekanta novell, har visserligen kommit de öfre regionerna att skräna at förtjusning, men håller ingalunda profvet för den något mindre lättrörda åskådarekretsen i de lägre. Visst är, att hr Hodell genom denna bearbetning hvarken höjt Blanches eller sin egen törfattareära. Ja, vi våga nästan kalla det otillständigt, att på detta sätt behandla ett arbete at en försattare, som ej längre kan protestera mot tilltaget. Att ur en romantiserad berättelse sådan som Flickan i Stadsgården, hvars förnämsta intresse ligger i lokaloch tidsskildringar samt i en inom svenska romanlitteraturen hittills oöfverträffad, pikant och fängslande stil, att ur ett sådant arbete plocka ihop lösryckta scener med dialog och allt, här och der inflicka någon mer eller mindre lyckad ordlek, en eller annan dito dito kuplett, och sedan betitla kompositionen folkkomedi, är något som väl kan anstå en tysk dussin-skribent, men ej en svensk dramatisk författare, med den talang och det rykte som hr Hodell. Att detta ej heller är förf:s rätta genre, visar sig bäst deraf, att så fort han skapar en sjelfständig, original karakter, denna genast tillvinner sig ett intresse, som de lånade marionetterna ej lyckas eröfra. Ett exempel härpå finna vi i den sjeltständiga typen, kopparslagaregesällen, som, åtminstone på det manr som stycket här utföres, är den ende af de agerande som i någon mån förmår hålla publikens humör uppe. Annorlunda är förhållandet med Familjen Trögelin, der förf. lemnat sin egen humor fritt spelrum och hvars 2:dra akt i vårt tycke är bland de lustigaste som hr Hodell hittills presterat. Vi påminna endast om de komiska scenerna mellan den äkta mannen, som varit ute på nattsöl och hans äkta hälft, Majkens lyckligt tunna kupletter på melodien Sjutton år tror jag visst, att jag var, herrskapet Trögelins tamiljescener o. s. v. Stycket utföres, med några (skånska) undantag, förträlfligt och har gjort mycken lycka — Am m met MK