tio år äldre än han, enka efter en köpman i Rouen, rik och gudfruktig i lika hög grad, men mera utmärkt för dessa egenskaper än för några personliga behag. Ett enda barn, en flicka, hade blifvit frukten af denna förening. Hon var nu närmare tjugotalet och nyss utgången ur klostret. Mademoiselle Frehlters kamrater hade till största delen lemnat skolen för att bli gifta. Den unga damen var derföre till hälften förtretad på sin far, som ej hade en man i beredskap åt henne då hon lemnade klostret. Hon hade tillbragt ett år hemma, ett år hvarunder hon ständigt varit missnöjd och vid dåligt lynne. Hon hade grälat på sin far för det han ej ville taga henne till Paris, på sin mor för det hon ej mer gaf henne några nya klädningar, några hattar och fjädrar, med familjens prest, med betjeningen, med alla samt och synnerligen. Baronen fattade slutligen det beslutet att hans dotter skulle gifta sig, på det han skulle bli henne qvitt. Sedan baron Frehlter en gång kommit till den öfvertygelsen, att det vore önskvärdt och klokt att gifta bort dottern, dröjde han ej att utse en brudgum åt henne. Han var en mycket rik man och Madelon var hans enda barn, dessutom var han en man som satte högt värde på sin beqvämlighet; derföre i stället för att söka långt bort efter en rik och utmärkt fästman åt mademoiselle Frehlter, var baronen böjd för att antaga den som var närmast tillhands. Han meddelade sina pluner åt sin gamle vän Frangois Lenoble en dag då Beaubocagefamiljen dinerade i Chateau Cötenoir. — Jag tänker på att gifta bort min dotter, sade han