Göteborgsposten – 14 oktober 1870, sida 1

7 — rade sig revisorerna icke vilja blifva underkastade förhör och affordrade nya svaromål, och slutligen antydde revisorerna att de kunde iblifva blottställda för personliga förnärmelser. Detta allt förekommer i en till stadsfullmäktige ställd skrifvelse, hvilken inlemnades samma dag mötet var utsatt och vid hvilket öfverståthållaren åtagit sig att fungera såsom ordförande. Revisorerna erbjödo sig visserligen att sammanträda med fyra delegerade af stadsfullmäktige, eller lika stort antal som revisorerna; men då afsigten icke var att anställa kraftprof i vanlig mening, utan en diskussion, upplysande för samtlige fullmäktige, så var det klart att nyssnämnda framställning, knappast på allvar gjord, af fullmäktige förkastades. Om jag icke misstager mig, har hr Ljängbergs aktier fallit ganska betydligt sedan han undandragit sig att ingå i diskussion om ede allvarliga anmärkningar, hvilka han producerat, och jag anar att hans politiska verksamhet numera icke kommer att tagas i anspråk. Det är visst icke någon nyss gjord iakttagelse att anspråken på ministåren äro i ständig tillväxt, under det att åtrån efter statsrådsfåtöljerna ingalunda är i aftagande. Det visade sig ock under ministerkrisen som yppades vid sistförlidne riksdags slut, att svåra symptomer af statsrådssjuka framträdde. Men om, med föredömet taget från Frankrike, de svenska statsråden skulle blifva förpligtade att vid kritiska tillfällen företaga resor i luftbalong, så är det sannolikt att ganska många, som förr gerna skulle mottagit en portfölj, nu skola betacka sig. Kuriöst skulle det blifva om till öfriga qvalifikationer för en persons lämplighet till statsråd hänsyn äfven toges till hans skicklighet i luftsärder. Då något tvifvel icke förefinnes om biskop Sundbergs utnämning till erkebiskop, så har den frågan framkastats, om erkebiskop Sundberg vill och kan vidare fungera såsom Andra kammarens talman. Huru med viljan i berörda fall är beskaffadt känner jag naturligtvis icke, men då biskop Sundberg icke är förpligtad att såsom erkebiskop nedlägga sitt mandat som representant för Karlstad, och icke heller lärer göra det, så torde vara svårt att utfinna något skäl som mera förhindrar erkebiskop Sundberg än bgkop Sundberg att löra klubban i Andra kammaren. Skulle åter biskop S. undanbedja sig förtroendet, så kan det väl ej gerna ske af annat skäl, än för att bereda grefve Arvid Posse en angenäm reträtt till talmansstolen. Derigenom skulle grefve Posse utan allt uppseeade och utan allt obehag atklippa den tråd med hvilken han under fyra riksdagar varit fästad vid landtmannapartiet, honom till ingen fromma. Det är troligt att hr G. Kolmodin, som varit representant för Gotlands norra domsaga vid de tyra förlidna riksdagarne, och som afsade sig förtroendet, men blef med stor röstöfvervigt ånyo vald, icke kommer att vidare såsom riksdagsman fungera. Domaren förkla rade att hr Kolmodin icke kunde återväljas, enär valet var föranledt af hans afsägelse och enär en annan efter honom skulle till riksdagsman utses. Konungens befallningshafvande på Gotland har kommit till samma resultat, och då den ende som med full rätt kunnat öfverklaga domarens beslut är hr Kolmodin, men han naturligtvis icke anfört besvär, så torde Andra kammaren tå sakna en af sina rikast begåtvade talare. Pehr Thomassons tidning Medborgaren har, så ny den än är, rönt så stor uppmuntran, att prenumeranternas antal på postkontoren redan uppgår till mer än 1000. Denna företeelse visar att allmänheten sätter värde på tidningar hållna i en human anda, och billiga i afseende på priset. Att den sorgligt ryktbare Andersson, som gjort sig skyldig till mordanfallet å generaldirektören Almqvist, icke eger full sinnesredighet, spårades under förhöret i poliskammaren. Motivet till mordanfallet uppgaf han vara att såväl generaldirektören Almqvist som äfven andra personer skulle hafva förföljt honom. Detta påstående har han vidhållit vid