Göteborgsposten – 14 oktober 1870, sida 1

till sin vän, då damerna dragit sig tillbaka till andra ändan af salongen. Er son Gustave är en vacker ung man och dertill af god härkomst. Det är sannt att han ej är rik, hvilket Madelon en dag skall bli; men jag är ej den som bjuder ut min dotter åt den som kan betåla most — och om er son skulle tycka om henne och hon om honom skulle det behaga mig rätt mycket, vän Frangois. Vännen Frangois spratt till af glädje och i hans gamla ögon tändes en svag glans. Cötenoir och Beaubocage förenade i hans son Gustaves person! Lenoble af Beaubocage och Cötenoir — Lenoble af Cötenoir och Beaubocage! En så lysande framtidsutsigt hade aldrig skimrat för honom i alla de drömmar han drömt om sin son, öfver hvilken han var så stolt. — Det är ett smickrande anbud, svarade han, ett mycket smickrande anbud. För Gustave kan jag ansvara utan tvekan. Han skulle ej kunna vara annat än förtjust öfver en sådan förening — en så älskvärd brud måste göra honom förtjust. Han såg neråt den del af rummet, hvarest Madelon och Cydalise stodo bredvid hvarandra, beundrande madame Frehlters pudel. Kontrasten mellan de båda flickorna var i ögonenfallande. Cydalise var blond och såg bra ut — mademoiselle Frehlter var mörklagd och ful. — Han kan ej bli annat än förtjust, upprepade den gamle mannen med svagt galanteri. Han tänkte på föreningen af de båda egendomarne, föreningen mellan den unge mannen och den unga qvinnan tycktes honom vara blott en bisak.