Göteborgsposten – 13 oktober 1870, sida 2

och med indraga seminarister och prester, hvilka ännu icke fyllt 35 år. Från Auxerre (departementet Yonne) berättas, att tyska kavallerister, hvilka besatt en bondgård i närheten af Villeneuve, blifvit öfverfallna at beväpnade bönder. 14 af dem, folk från trakten at Frankfurt, blefvo tilltångatagna och forda till Auxerre. De öfriga lyckades uppnå sina hästar och bege sig deriträn. Det synes som om kavalleristerna uraktlåtit att utställa förposter. På det berömda gamla slottet i den en mil från Versailles belägna staden St. Germain en Laye, ha preussarne funnit ett lika intressant som i oltt slag ensamt stående museum. Det finnes nemligen derstädes en stor samling keltiska fornsaker, hvilka äro anskaffade tör kejsar Napoleons räkning, vid utarbetandet af hans verk ötver Ceesars historia. En korrespondent till Nationalztg, som på order af den i staden kommenderande preussiska generalen fick slottskastellanen att öppna museet för sig, berättar, att det i en sträcka präktiga salar innehåller en fullständig samling at alla möjliga romerska och galliska vapen, hvilka blifvit uppgrätda på valplatserna från Caesars krig, modeller till romerska belägringsoch kastmaskiner, åtskilliga valplatser från det galliska kriget i reliet, föreställande alla de arbeten, hvilka Cesar lät utföra till sin fiendes betvingande, vidare omsorgstulla atbildningar at de berömdaste kummel i 20:delen af deras naturliga storlekar, afgjutningar af alla relieferna på trojanska pelaren och Constantins triumtbåge i Rom etc. Man berättar, att de belgiska trupperna ånyo fått order att rycka narmare gransen, emedan man fruktar stridigheter i trakten at Mezieres, Avesnes, Valenciennes och Lille. Sistnämnde fästning har redan vidtagit förberedelser för preussarnes emottagande. Kommendanten har låtit spränga jernvägsbeon vid Chimay i luften, hvarigenom förbindelsen med Belgien blifvit atbruten. Ställningen i Lyon. Från Lyon skickar Times korrespondent en del meddelanden af d. 1 och 2 Okt., hvilka just icke ställa förhållandena i Frankrikes näst största stad i någon rosenfärgad dager. Korrespondenten var sjelf nära att bli ett offer för den lägre befolkningens raseri. På gathörnen hade uppslagits inbjudningsplakat af de -rodadtill ett allmänt möte i den oflentliga konsertlokalen, och korrespondenten ansåg det vara en pligt att öfvervara denna sammankomst, isynnerhet som tillfälle erbjöds honom att gå dit i sällskap med en fransk vän. Hans nyfikenhet kom likväl att stå honom dyrt. Salen var uppfylld af omkring 1200 till 1500 menniskor af den lägre klassen. En äldre man, hvilken hade någon likhet med Mazzini, fungerade som president. Han öppnade törhandlingarne med att föreslå tillsättandet af en roffentlig välfärdskomite, bestående af 5 personer. Sitt förslag beledsagade han med bittra angrepp mot den nuvarande regeringen, hvaraf tydligt framgick, att hans egentliga syfte var att störta prefekten Lacour och uppsätta en ny myndighet i hans ställe. En ung man understödde i ett hfligt föredrag presidentens förslag, och eftersom detta tal vann något bifall, förklarade presidenten att planen var öfverenskommen och icke mer borde möta något motstånd. Detta förekom likväl åtskilliga vara ett något starkt ingrepp i förhandlingsfriheten; de gafvo derföre högt sitt missnöje tillkänna, hvilket efterhand blef så allmänt, att presidenten måste sätta sig ned under en upphetsad och förbittrad sinnesstammning. Olyckligtvis framgick egentligen oppositionen från den del af salen, hvarest korrespondenten stod. Sedan vidare tvenne talare upptradt — at hvilka den ene uppläste 32 alldeles vanvettiga paragrafer såsom grundval för en ny armåorganisation, och den andre påstod, att det första steget till fäderneslandets frälsning vore att gifva alla Lyons gator nya republikanska namn — reste sig hastigt presidenten och utbad sig tystnad för ett vigtigt meddelande. Derpå följde nu en djup tystnad, och med en stämma, som uppfyllde den engelske korrespondenten med fasa, underrättade han församlingen om att midt ibland dem funnes en af Timesreferenter. Han ville tala vidare, men oviljan utbröt i ett vildt raseri. Det uttalades de värsta otidigheter mot -Times; man ropade: Hvar är han? Kasta ut honom! Lätom oss få fatt i honom! Låt honom icke slippa undan! och såg sig omkring med hotande ögonkast. Korrespondenten höll sig ganska klokt stilla; emedan han befann sig midt i salen, skulle dessutom hvarje försök att fly utpeka honom som den sannskyldige. Han gjorde ett svagt försök att ropa likaså högt som de andra, men rösten kom icke riktigt fram. En af hans sidomän hade redan fästat en genomträngande blick på honom, och hans franska vän hriskade honom i örat: Vi måste för hvad pris som helst komma till dörren! Lyckligtvis uppstod i detta kritiska ögonblick en allmän förvirring i salen, föranledd deraf, att flera af församlingens medlemmar reste sig för att leda ut förrädaren. Detta ögonblick begagnade korrespondenten och hans vän att oförmärkt smyga sig till dörren och ut på gatan. För att visa likgiltighet gnolade de vid bortgåendet marseljäsen. Korresp. tilllägger: Personer, som icke mera känna någon nervskakning vid att gå emot fiendens kulor, vill jag som ett nytt retelsemedel förorda, att under 3 minuter uppehålla sig i en larmande och upphetsad folkförsamling, hvilken endast söker efter dem som offer för sin hamnd. Korrespondenten mottog 2 timmar derefter i sitt hotell befallning från polismästaren att nästa morgon infinna sig i poliskammaren. Då han kom dit, måste han vänta i flera timmar; hvad han såg och upplefde i poliskammaren, beskrifver han som -begynnelsen till en skräckregering. Slutligen fick han order, att inom 24 timmar lemna Lyon, emedan polisen icke kunde ansvara för hans personliga säkerhet. För att karakterisera tillstån