Göteborgsposten – 8 oktober 1870, sida 1

(Stoppar kålroten under kappan och marscherar ut lika stolt, som bure hon på ett juvelskrin under en hermelinsmantel). Den arme redaktören är halft tillintetgjord af alla dessa vegetabiliska monster, men fattar dock pennan samt fortsätter ... civilisationens frö, der servilismens kålrötter . . . hin anfäkta .. rötter ännu ej trängt djupare, än att folken, en dag brytande sina bojor, kunna ropa till monarkerna ... — Pojken (sticker in hufvudet och skriker): Tidningen ä full! — Ledaren får ligga öfver; men den som ej finner årsväxten Åvälsignad, det är vår redaktör, Den förflutna veckan har illustrerats at en eldsvåda. Vi ha nu lyckligtvis kommit ifrån de tiderna, då eldsvådor, enkannerligen af samma tvetydiga upprinnelse, som den natten till i Tisdags, hörde till vanligheten. Af de 9 eldsvådor, med och utan larmsignaler, som förut timat under året, ha på sin höjd 2 å 3 varit af någ W större betydenhet. Det var en vacker stjernklar natt. Just som dagens första timma angafs från kyrkurens slagverk ljöd det hemskt: bom-bom-bombom! från larmklockorna. Ge Mej Uelst Sill — det måste vara på Stampen, och ditut bar det också, i flygande fart, öfver stock och sten, frivilliga och ofrivilliga, män, qvinnor och barn från staden, Hagorna, Masthugget och Majorna, alla sträfvande till samma mål och alla utsatta för att stupa isamma syskongraf, som i följd af vattenledningsarbetena öppnats utmed ena hälften af Fattighusgatan. Vi återkomma till detta här nedan. I skumrasket, då sprutorna och bergningsvagnarne stormade framåt, der bekädda med släckningsmanskap i hvita och blå uniformer, här med artillerister på anspannet, kunde man lätt, för några ögonblick, drömma sig in i en af de krigsscener, som nyligen passerat i det olyckliga Frankrike. Kom man så närmare brand stället, såg lågorna rofgirigt slicka alla vinklar och vrår af den itända byggnaden, hörde rop och skrik i de mest olika tonarter, rasslet af vagnarne, hojtandet af körsvennerna, då kunde man, som sagdt, ett ögonblick tro sig försatt till Bazeilles eller någon annam sasans ort. Lyckligtvis rycktes man snart ur dessa fantasier vid åsynen af hvad som här, i motsats till der, gjordes för att rädda — och ej tvärtom. Byggnaden kunde emellertid ej räddas och med den föll också dess egares, redan förut temligen anfrätta, goda namn och rykte i ruiner. Vi talade nyss om grafven å Fattighusgatan. Detta är icke den enda fallgrop, som vederbörande vid vattenledningsanlägg ningen, med gasbolagets goda minne, en lång tid bortåt anordnat för oskyldiga, skatteoch icke-skattedragande individer. Kl. 3 hvarje morgon är staden, öfverallt, med högst få undantag, insvept i ett tjockt och hardt när oigenomträngligt mörker. Nåväl, ni har af en eller annan orsak fördröjt er inom hus till denna tid, ni bor på Stampen, pang, der ligger ni på hulvudet i en grop, uppkastad sedan ni sist hade det nöjet att vid dagens klara ljus passera sagde stråt. Eller också kommer ni en Söndagseller Thorsdags-natt som en stilla resande med Kronprinsessan eller ÅExcellensen till det stolta Göteborg. Edra anspråk på logis äro lämpade efter er plats ombord. Ni har förut en gång bott hos Mählenbocks på Lilla Berget och dit styr ni pu också, trefvande i mörkret, edra steg. Pang, pang, pang, ni slår helt enkelt ihjäl er, ty här ramlar ni ej ner i lösa mullen, utan härs och tvärs bland sprängda och osprängda stenmassor. Och alldeles midtöfver detta nya stenbrott å la Jaumont står en — släckt gaslykta. Huru många mörksens apostlar at samma beskaffenhet som samtidigt paradera utmed Fattighusgatans katakomber, det veta nog isynnerhet de skaror, hvari individerna kunde räknas i hundraeller snarare tusental och som i Tisdags vid 3-tiden på morgonen uppstämde allting utom lossånger öfver Abderitiska reminiscenser i sjelivaste Göteborg. Från skuggorna ögonblickligen till en glanspunkt: Hastbackens sänkning! Denna har nemligen på ett lysande sätt omkullkastat sanningen af den gamla satsen: chi va sano va prano, ty denna sänkning har gått både fort och väl, hvarom hvar och en, som det lyster, kan på platsen öfvertyga sig. En Ins. har tillställt oss följande apostill, ett i all sin enkelhet ganska godt och hvasst skämt öfver det tyska köpmansskränet i vissa tyska organer: Ett Hundrade Riksdaler Riksmynt! utlofvas i belöning åt den, som är nog enfaldig att tro, det de tyska affärsmännen, i fö jd af Sveriges sympatier för Frankrike, hädanefter komma att sända en enda profryttare mindre till Sverige. Jag undrar just, hvad det å för ena tyska klippare, som gått och lurat i Falkenbergstrakten, yttrade någon häromdagen. Förmodligen vanliga bårklippare, inföll en annan, Det å i alla fall hårresande, tillfo gade en tredje.