Göteborgsposten – 8 oktober 1870, sida 1

Å —ö Gdrrresg ———————nnnkeuvvpzmrriaarin,mnmdtrt7x,..: in ny7nnnthmmmmRnnnnnd,qimndcnnKnn ——— kktfPr!.Uöd9wkx4nu-r:C— —— — —————————— öä—cccAAA A a(AOAOAOgAMg,n. ——— LL sssäsääan:fffGs ;r;tcTiFr!n::n — Det knackar på dorren. Diig ID. — ctar jag den äran att tala med hr redaktören? — Ja, hvarmed kan jag stå till tjenst? — Jo si, saken är den, mitt namn är Andersson, landtbrukare, bor på Rummelkulla, 1 2 mil härifrån, jag har enkom rest in för att säga er, att en båttre årsväxt än i är, ha vi aldrig haft. Kan ni tänka er — — — Ursäkta, min herre, men jag är verkligen en smula sysselsatt, derföre till saken, om jag får be. — Kors, förlåt, jag trodde att så här dags på dan... jo, det är så, att der hemma på en åker har i sommar efter ett enda korn uppväxt 34 strå, hvilka utbildat sig till 21 ax, i hvilka befunnos sammanlagdt 345 korn. — Redaktören antecknar mumlande: 21 strå, 34 ax. — ÅRej herre, 34 strå och 21 ax va det... — -Ack, jaså: 34 strå, 21 ax, 345 korn. Så der ja, min herre, det ska komma in .. — Tackar, kanske magistern vill se prof på kornet:? — Nej tack ! Ursäkta ... — Adjös, förlåt besväret! — kadar inte, farväl! — Landtbrukaren går. Redaktören fortsätter: — — den hotar folkfriheten, den menskliga — — —. Det knackar igen. — Nå så... Stig in! — Hr Anderssons trinda fysionomi blir åter synlig i dörröppningen. Ber tusen gånger om ursäkt, men jag glömde... — Hvad nu då? — Jo si på ett råggärde derhemma har från ett enda rågkorn utväxt.., — Ack ja, jag vet ju, 34 strå, 21 ax... — Nej, stopp hr magister, det var det andra... — Det första menar ni väl: — ÄÅNåja, kör för det första, det andra, det som jag nu menar, hade 9 ax, innehållande 304 korn:. — Nio ax, 304 korn, äfven det ska komma in! Men nu... — ÅJa nu kommer jag inte mera tillbaka. Han försvinner. En sättarepojke från ett sidorum: Fattas manuskrift! — ÅKommer ögonblickligen!. .. den menskliga utvecklingen i alla länder, der despotismen... — Ny knackning. Måtte... Stig in! En frodig bondgumma klifver in. Hvad vill ni, kära mor: — -Sulle tråga om de å harren, som skrifver i blana? — ÅJo, tyvärr, bvad är det fråga om? — Saka ä den, sir harren, att vi ha fått så anskrämelig vacker gröda derhemmase i sommer och derme så... — Jag förstår, ett enda rågkorn — 304 ax — 9 korn.. — Ajijamej, nu kan en änna bli skral, de va la inte möet, nej si ja mente potätera lell, derhemmase ha vi ena, som väger nära på två marker... kan ho komma in i blana? — Hjertans gerna, bara jag slipper med det. — Adjö då, harren lelle. — Farväl. Nu måtte jag väl få vara i fred. Låt se, hvar var jag nu... utvecklingen... länder... abal... der despotismen .. bravo!... sabelväldet och junkerismen ... Det knackar igen, — Jag önskade... Stig in! — En välklädd, medelålders herre inträder. Jag ber tusen gånger om förlåtelse, har jag förmånen att vara känd. — Nej, sannerligen jag.. — ÄNitt namn är brukspatron Kompost från Sprattlingebergg. — Fägnar mig att göra hr brukspatrons bekantskap, hvarmed kan jag... — Vi ha, gudskelof, haft en präktig skörd i år?. — Herrlig, kanske hr brukspatron har att förtälja om något märkligt i den vägen, ett rågstånd, 345 korn, en potatis på två pund... skålpund ville jag säga... — Nej tusan, herre! Men en rotva har jag och den som står i mantal, 12 tå, herre, har ni sett på maken? Lasse, ta in rofvan! (En kusk i livre klifver in och sätter en rofva på golfvet). Vackert exemplar, hvaba: — Ja, hr brukspatron, verkligen mycket vacker, det är väl meningen...... — Att så henne in i tidningen, ja, ser ni det gör så godt ... — Ja visst, ja, men ursäkta, hr brukspatron, jag har verkligen brådtom; en artikel ... — Om landthushålhingen gissar jag, ja, det är då den enda hushållning som duger. Ska inte störa längre. Tjenare, hr redaktör, tjenare! Lasse, bär ut rofvan i vagnen igen! — Åndtligen är han sin väg! — Sättarepojken: Faktorn säjer, att om inte manuskriftet kommer genast, så kan artikeln inte komma in i dag! — Den kommer, den kommer (pennan flyger öfver papperet) — och junkerismen ännu ej hunnit förqväfva civilisationens roffrö... nej, för katten, bara... frö, der servilismens ... — Knackningen n:r 4. Nej, det här bär då rakt åt skogen... stig in och drag sedan .. — Dörren öppnas. Ett långt, gångligt fruntimmer inträder, med näsan at den hvassa sort och rödfnasig spets, med tre löslockar dinglande på hvardera sidan om ett ansigte, s m i färgprakt och hudjemnhet täflar ned ett gammalt vinteräpple. Hon bär en lång, fotsid waterproof. Redaktören rusar upp, ty han har kännt igen Hennes Nåd på Knölåsa. Välkommen, goa Hennes Nåd, hvad är det, som förskaffar mitt låga tak den äran? — ÅAck, hr magister, var så ämabel och kasta en kudöhj på den här rariteten (framtager under kappan en tingest, invecklad i ett stort ark gråpapper). — Ned största nöje. — Hennes nåd öppnar papperet och framtager föremålet. Redaktören tager förskräckt ett steg baklänges. Han tycker sig se ett stympadt barnhufvud i Hennes Nåds knotiga hand. — I himlens namn, hvar har ni fått det der ifrån: — Häånyodiö, hvad kommer åt er? Ser ni då icke hvad det är? — pet der, hu då! — ÅBevars, hvarför så angpän, ni som är så krigisk i era scharmangta artiklar mot de infama tyskarne, blir ni angkurascherad vid åsynen af en — kålrot! — Kålrot? — Ja, parålldonnör, men den största, som någonsin vuxit på Knölåsa. Kan jag ha någon ap