Göteborgsposten – 5 oktober 1870, sida 2

kert väder, och sittande deruppe i slottets något för mycket blottställda vind samt blickande ut genom det hål i taket som för ändamålet blifvit gjordt kunde vi göra upp våra detaljer öfver de franska kolonnerna. De ryckte fram i marschordning, infanteriet understödt af artilleri och kavalleri. Denna observationsplats var kanhända ej det ställe som bäst lämpade sig för ett ostördt betraktande af skådespelet, ty föregående dag hade 126 kulor blifvit afskjutna på densamma; det fanns åtskilliga flera hål i taket än de som voro nödvändiga för observationerna, men skådespelet hade ett så retande intresse, att det var omöjligt att ej bli alldeles fördjupad i detsamma. Depescher genom ordonnanser och fälttelegrafer meddelade åt alla håll underrättelsen om fransmännens rörelser, och de hotade punkterna fingo i tid varning, under det förberedelser gjordes för skyndsam koncentrering. Jag och min följeslagare suto vid pass en halftimma gifvande akt på detaljerna af skådespelet, tills vi varnades att begifva oss ner, derigenom att fransmännen tydligen beredde sig att ännu en gång beskjuta platsen. Klockan var nu två och elden började genast. Kanonerna på Fort Queleux öppnade en häftig eld, och kulorna föllo i skogarne omedelbarligen till venster och under slottet, hvarest fransmännen visste att preussiska trupper voro dolda. För första gången började äfven kanonerna att spela från Fort les Bottes, ett starkt jordverk som nyligen blitvit uppfördt midt framför slottet och under fästet. Kulorna voro dock till största delen för högt afskjutna; de flesta af dem passerade öfver skogarne och nedföllo på ängarne bakom dem. Det var ett beständigt kanondunder på både högra och venstra flankerna. Snart tillkännagåfro salfvor från både preussiska och franska infanteriet på chaussterna omedelbart under oss, att en skarp strid på närmare håll pågick. Vi vände litet mera åt venster för att få en bättre vy öfver hvad som föregick, och under det vi voro i rörelse hörde vi ett nytt ljud. Några mitrailleuser hade öppnat sin eld. Ljudet derat var som om ett skepp lätit sin kabel gå och kedjan löpt ut samt låtit höra sin hesa och rosslande musik, då den skrapade mot kanterna af klysgatten. Elden började göra verkan och vi kunde se män falla på båda sidor. Från denna plats gingo vi dock öfver mot högern, ty skjutandet i denna riktning var häftigare och mera ihållande, och enligt hvad de förberedelser, hvilka vi på morgonen bevittnat vid Fort St. Julien, gifvit tillkänna, skulle den verkliga attacken ske mot preussiska venstern i riktning mot Thionville och ledas af Bazaine sjelf. Det var mot denna flank som den starka truppstyrka vi sett uttåga genom de venstra portarne at Metz tagit sin riktning, och ehuru en del af attacken utfördes på ett afstånd af sex mil från oss, kunde vi se röken och höra de ljud som tillkännagåfvo att en skarp strid egde rum. Kanonerna på franska högern, hvilka hotat vår egen ställning, voro nu tystade, men medan dagsljuset varade kunde vi gifva akt på de rökmoln, som i täta puffar brusto fram från de franska positionorna på venstern, och de tycktes avancera allt längre och längre fram mot de preussiska linierna; men senare då skymningen inträdde, tycktes de ljusblixtar som frambröto från de nu gråa skogarne samt det högljuddare kanondundret gifva tillkänna, att preussarne ännu en gång hållit sig och drefvo fransmännen tillbaka under skyddet af sina fästningar. Fort St. Queleux blef nu upplyst af signallagor och Fort St. Julien svarade med dylika lågor. Betydelsen at dem var naturligtvis endast känd af fransmännen sjelfva.