Göteborgsposten – 5 oktober 1870, sida 2

person som tydligen saknade uppsostran. Mr Sheldon genomläste det med den mest spända uppmärksamhet. Så här lydde det bref som så mycket intresserade vexelmäklaren: Ärade sir — Jag ville underrätte er, ärade sir, om att min nevö rycktes bort af typhus tisdagen i förliden vecka och vi ha nu begrafvit honom. Högt ärade mr Sheldon, jag har nu intet hem, min stackars niece måste taga tjenst och förtjena sitt bröd sem hon gjorde innan hon blef gift med min stackars Josef. Högt ärade sir, förlåt att jag besvärar er, men jag tänker på gamla tider och ni skall nog förlåta mig. Jag skulle ej ha besvärat er om jag haft någon enda vän att vända mig till i min ålderdom. ir ödmjuka tjenarinna An Woolper. — Ingen vän som hon kan vända sig till, mumlade mr Sheldon; det betyder detsamma som att hon har för afsigt att kasta sig på mig för sitt återstående lif och ålägga mig begrafningskostnaderna när hon har den godheten att dö. Mycket angenämt, på min ära! En man har en tjenarinna under sin fattigdom, betalar henne allt han kan rädda undan fordringsegarne, önskar henne lycklig resa då hon far för att bosätta sig bland sina slägtingar, och en vacker dag då han hunnit förvärfva en anständig förmögenhet, skrifver hon och underrättar honom att hennes nevö är död, och att hon väntar att hennes fordne kusbonde skall draga försorg om henne för framtiden. (Forts.)