Göteborgsposten – 5 oktober 1870, sida 1

måste draga sig tillbaka under St. Denis kanoner. En omständligare redogörelse för Jules havrees berättelse om hans underhandlingar i det preussiska högqvarteret föreligger nu. Berättelsen, som är daterad d. 21 Sept., säger, att den provisoriska regeringen i Paris mottog dagen efter sitt upprättande representanterna för alla de främmande makterna. Norra Amerika, Schweiz, Italien, Spanien och Portugal erkände officielt den franska republiken; de andra regeringarne bemyndigade sina representanter att inträda i halfotficiela förbindelser med den nya regeringeu. Hr Favre utvecklar derpå de olyckliga lösningar af ställningen, som föreslogos, såsom en förening af de neutrala makterna, och säger: Tiden gick och fienden kom närmare, och jag beslöt att taga ett direkt steg; jag tillsporde derför d. 10 Sept. hr Bismarck, om han ville inlåta sig i underhandlingar angående vilkoren för en uppgörelse. Hans första svar var, att han ej kunde upptaga något förslag på grund af vår regerings oregelbundna karakter. Han frägade dock, hvilka gaQO ii —2 4 —82 — rantier vi kunde erbjuda för utförandet af ett fördrag, som möjligen kunde afslutas. Den makts (England) minister, som uppträdt som mellanhand. ansåg det önskligt, att jag icke tvekade om att begitva mig till det preussiska högqvarteret. Jag beslöt då alt taga detta steg, i det jag på samma gång uttryckte min ledsnad öfver, att underhandlingarne icke höllos hemliga, såsom öfverenskommet var. Hr Favre öfvergår derester till berättelsen om sitt samtal med hr Bismarck. Favre uttalade Frankrikes kärlek till freden, men förklarade på samma gång landets orubbliga beslut att icke antaga något vilkor, som skulle göra den föreslagna freden blott till ett kort och hotande vapenstillestånd. Bismarck svarade, att han genast skulle afsluta en varaktig fred, om han kunde tro en sådan vara möjlig. Han påstod, att den närvarande franska regeringens ställning var prekär och att den, om Paris icke intogs inom några få dagar, skulle kullkastas af befolkningen, tilläggande: Frankrike skall lika litet glömma kapituleringen vid Sdan som Waterloo eller Sadowa, hvilket ej angick er. Hr Favre yttrar derefter: Gresve Bismarck pästod, att franska nationen haft en bestämd afsigt att angripa Tyskland. Då jag bekämpade detta påstående och utvecklade krigets orsaker, samt trängde på honom att noggrannt uppgifva sina fredsvilkor, svarade Bismarck, att hans lands säkerhet tvang honom att bibehålla det område, som skulle vara en garanti derför, och han förklarade, att departementerna Öfra och Nedra Rhen, Moselle tillika med Metz, Chåteau Salins och Soissons (Longuion 2), verkligen måste lemnas och att han ej kunde ifrån dem afstå Mot mina anmärkningar, att den befolknings bifall, öfver hvilken han sålunda förfogade, var mer än tvifvelaktig och att Europas folkrätt ej skulle tillstädja honom att hanåla utan det, svarade hr Bismarck, att han väl visste det, men tillade: Eftersom vi likväl skola inom kort ha ett nytt krig med er, vilja vi inträda i detta i besittning af alla våra fördelar. Hr Favre anmärkte härpå, att Europa kunde finna Preussens anspråk öfverdrifna och kunde motsätta sig dem, tilläggande: Vi skola aldrig antaga dem. Vi kunna omkomma såsom en nation, men vi kunna ej vanhedra oss sjelfva. Landet ensamt är berättigadt att besluta om afträdandet af landomvåde. Vi hysa inga trifvel om dess känslor, men vi vilja tillfråga detå. Han påstod slutligen, att Preussen önskade, drifvet af segerruset, Frankrikes förstöring. Hr Bismarck protesterade häremot, men på hr Favres begäran om, att tid skulle förunnas för konstituerande församlingens sammanträde, svarade han, att för detta ändamål ett vapenstillestånd vore at nöden, på hvilket han ej kunde till något pris ingå. Hr Favre öfvergår derefter till andra sammankomsten och säger: Vid det andra sammanträdet, på aftonen till d. 19:de, i Ferrieres, tycktes hr Bismarck vilja gå in på att låta sig öfrertalas i afseende på ett vapenstillestånd. hvilket jag begärde för 14 dagar; och dagen derpå kl. 11 e. m. skickade han mig följande vilkor för ett sådant: neml. besättandet af Strasbourg, Toul och Phalsbourg, och då jag sagt honom, att konstituerande församlingen skulle sammanträda i Paris, begärde han i så fall de fästen, som bestryka Paris: Mont Valerien t. ex. Jag anmärkte häremot, att det skulle varit mycket enklare, om han genast begärt Paris. Hr Bismarck svarade: Låtom oss söka efter någon annan kombination. Jag talade med honom om konstituerande församlingens möjliga sammanträdande i Tours, i hvilket fall ingen garanti mot Paris skulle erfordras. Hr Bismarck begärde då vidare, att besättningen i Strasbourg skulle gifra sig som krigsfångar. Då jag uttryckt min ovilja öfver detta förslag, zick hr Bismarck att rådfråga konungen, som antog den andra kombinationen, men påyrkade att besättningen i Strasbourg skulle gifva sig såsom krigsfånzar. Mina fullmakter voro nu uttömda. Jag steg upp och tog afsked, i det jag för honom uttalade min öfvertygelse om, att vi skulle strida, så länge vi i Paris kunde finna ett motståndselement. Hr Favre öfvergår derpå i sin berättelse till en utredning af detta mötes betydelse. Han sökte fred och mötte ett oböjligt beslut om eröfring och krig. Han har derför nu velat anföra fakta och meddela dem till Europa. D. 21:ste skickade hr Favre en depesch till hr Bismarck med den förklaring, att Regeringen för det Nationala Försvaret icke skulle underteckna de vilkor, af hvi ka vapenstilleståndet berodde. Hans resa hade likväl icke varit gagnlös, eftersom den aflägsnat den tvetydighet, hvari Preussen höljt sig. Det h redan då han var ltan 4. Lo 14 4