Göteborgsposten – 1 oktober 1870, sida 1

Ar ET CKdStaär Sig I Hans rtåmn.) Ja, Ja: (tyst) Jag skall arbeta för tre! Sjette Taslan. (På Len gård vid Dultforlein.) Grosshandlaren. Nej, nu är jag trött vid att plocka. Nu å fickorna så fullproppade med diamanter att jag ska få Hammer att blekna af förargelse, när jag kommer till Stockholm och Larson med, om det kniper! Adjö, bror Charles, nu reser Jag tillbaka till Mathilda. (Nedlägger diamantgräftvarespaden, skakar tass med bror Charles, presidenien i Transvaalska republiken, hr Pretoriis-, några andra Vaal-händta pretorianer och inskeppar sig till Europa). Sjunde taflan. En enkel, men trefligt möblerad våning på Norr. Mathilda sitter vid ett skrifbord, uppfyldt af kontorsböcker, bref och papper. Det är ett år efter afskedet i Femte Taflan. Eftermiddagssolen skiner in genom fönsterna. Dörren slås upp och grosshandlaren instörtar. Efter honom 2 stadsbud kånkande på en stor kista. Makarne falla i hvarandras armar. Stum scen, hvarunder stadsbuden försvinna.) Grosshiandlaren. Mathilda! Nu är jag rik, stenrik — — hela kistan här är full af diamanter (öppnar kistan). Mathilda. Ack, min vän! Bry dig icke längre om sådant skräp. Sådant ha vi fått hela skeppslaster hit till Stockholm. Diamanter och ädelstenar ha icke mera något värde. Hammer och Larson ha istället slagit sig på stenhuggeri i Tyskbagarebergen. Grosshandlaren. Hvad säger du? Mathilda. Sanningen. Men vänta skall du höra. Axel har öfvertagit din affär, jag är hans förste bokhållare, Granlunda är såldt till en firma i Göteborg för dubbla värdet och just i går afslutade vi en leverans om 10,000 tunnor hafre till franska regeringen. Affärerna gå förträffligt och (niger) firman står färdig att emottaga sin gamle chef. Grosshandlaren. Mathilda! Mathilda! Talar du sanning. Ack, en god hustru är ändå den bästa skatten. Mathilda (skälmskt). Nej, på sin höjd den bättre hälften! Här ska jag visa dig hemmets bästa skatt (springer in i nästa rum och återkommer med en liten kerub på armen). Se här Albert har du skatten, han heter Albert som du och han är mig kär som du! Albert (slutar henne i sin famn). Mathilda! Du är mig kärast af allt på jorden, den bästa skatten gaf mig du ändå! Mathilda (ömt). Och nu försakar du kanske alla andra stora och små sällskap för vårt! (Lilla Albert har under tiden fått sigte på diamanterna och sträcker begärligt händerna efter dem). Albert. Bort med detta glitter! Dina föräldrar voro de nära att förderfva, dig skall deras kalla sken icke bedåra. (Tömmer kistans innehåll ut på gatan). En röst. Hvad f—n nu! Haglar det vid klar himmel på Norrlandsgatan! En annan röst. Strunt! Det å bara diamanter! Låt dem ligga! Kom så gå vi och ta oss en perla på Gyllene Hästen! (Ridån faller). Nej, det är då alldeles för galet! — Hvilket? — Kallar ni detta en tidsskildring, ett teaterstycke, en pjes, som ni vill presentera för en vördad publik? — Hum, ja, hvarför inte? — Hvarför inte? En fru som i hemlighet säljer sina juveler, en man som stjäl ifrån sin hustru och, ännu värre, springer ifrån två grefvar och en baron utan att betala sina spelskulder, kallar ni det för en tidsskildring, ett stycke, som ni vill bjuda publiken på istället för de af er fördömda franska och tyska Åbearbetningarne och lokaliseringarne? En tidsskildring, bah! — Ja, sådane kunna tiderna vara. Dessutom förbiser ni den oändligt vackra sensmoralen eller kanske ni tycker allrabäst om stycken sans moral — utan någon moral alls? — Monsieur! — Monsieur! — Schy, har ni sett Kärlekens blindbockar, har ni sett — Theblomma? Ja, Theblomma! Sällan har väl en begåfvad kompositör skrifvit en melodiös och intagande musik till en mera orimlig, mera innehållslös och på sina ställen mera vådliglibretto än den hrr Duru Chivot här preste rat. Lyckligtvis öfverskyler musiken mycket af librettons svaghetseller rättare uppsåtliga synder. Man har velat förebrå Lecocq för imitation af Offenbach. För vår del finna vi tvärtom musiken i Theblomma, med högst få undantag, fullkomligt sjelfständig och påminna i detta hänseende särskildt om finalen i första akten, kulörta lykt-scenen, en komposition, som i melodifriskhet väl kan sättas i jemnbredd om icke öfver det bästa Offenbach någonsin presterat. Utförandet har å Nya Teatern visserligen lemnat åtskilligt att önska, men i betraktande af sällskapets ressurser vore orätt, att ej erkänna de aktnivgsvärda bemödanden, som samtliga uppträdande göra för åstadkommande af ett tillfredsställande helt. Vi nämna i detta hänseende i främsta rummet m:ll Hermansson, som med god uppfattning och mycket lif återger den klippska Cesarines karakter och som, om också röstmedlen ej alltid räcka till, dock aldrig söker forcera rösten till skrik och derföre undviker förargelseklippan: detonation. Hr Jändel sjunger bra, men aktionen och uttalandet af dialogen förråda för mycket nybörja ren. Hr Carlberg gör allt sitt till för att få Dunka-schin riktigt rolig, men resultatet motsvarar ej ansträngningarne. Hr Therell spelar bra, men sången? Uppsättningen är ganska vårdad och körerna gå rätt jemnt, hvadan stycket, tack vare musiken, ännu torde kunna hålla sig uppe på repertoiren. Mindre Teaterns piece de resistance under veckan har varit Qvinnans sanna styrka, hvari företrädesvis fru Boström firar en verkhg triumf för ett sannt konstnärligt spel. I morgon gifves på denna teater bl. a. Il Baeo (Kyssen), ett stycke, som på k. dramatiska teatern gjort stormande lycka. I Exercishuset förevisar fru Löhr Praktsalleri af klassiska verk, en serie transpaig enta målningar, utförda af erkända mästare ite som Lessing, Kaulbach. Orerbeck m. fl. Vijm sterkomma till dacca målningar hvilka svangka I fö mm — — -— —j—