Göteborgsposten – 1 oktober 1870, sida 1

20 Ddept., Narlskrona. — Fouriren vid Marinregj;tet J. C. Comstedt. 55 år, 24 Sept., Karlskrona. Neckokrönika. Uppränningen till ett teaterstycke i 7 taflor. — Kritiken. — Iheblommar. — Mindre Teatern. — Fru Löhrs Praktgalleri. — Musei tafvelgalleri. — Iillstallningen å Lorensberg. — Skona oss! — Anekdot. Man klagar, ej utan skäl, öfver att vår svenska, originala dramatiska litteratur är alldeles för fattig, att bearbetningarne och lokaliseringarne från franskan och tyskan bilda en syndaflod genom hvars grumliga böljor de få äkta, original-perlorna ha svårt att skimra fram. Fattas det ämnen måhända? Omöjligt, det dagliga lifvet är ju ett tortsatt skådespel alltigenom, från prologen vid vaggan till epilogen vid katatalken. Om vi i dessa dagar, då den stora blodiga tragedi, som det civiliserade nittonde seklet tillstadt sina krönta regissörer att anordna, då dessa fasaväckande taflor, dessa lefvande bilder, hvilka den store bataljmålaren Döden på några sekunder förvandlar till en hisklig nature morte, göra 088 beklämda om hjertat och locka tårarne fram i våra ögon, skulle låta ridån för en stund gå ned för sorgespelet och i stället kasta fram idn till ett litet borgerligt svenskt proverb! Amnet är väl icke alldeles nytt — det ges ju, enligt den vise Salomos påstående, ingenting nytt under solen! — men upplösningen, ja, den är då alldeles ny, obetingad som den är at en Begivenhed från allra sista tiden. Vi vilja kalla stycket: Den bästa skatten. Tidsskildring i 7 taslor. (Händelsen tilldrar sig i våra dagar.) Första Taslan. En elegant möblerad boudoir i en våning vid Skeppsbron i Stockholm. Klockan är 2 på dagen. Grossörskan (i elegant morgondrägt, ligger utsträckt på en kanape, bläddrande i -Ladålas Bolskir, af Victor Cherbuliez.) Åh, hvilken qvinna denna Sophie de Liewitz. Så skola männerna behandlas. (Bordstudsaren på kaminen slår 2.) Tu! Är klockan redan tu? Öch jag som ännu ej gjort toilette! Jag får val efter vanligheten fara ensam på middagen. Min kära man, den fåfänga narren, sa mig i morse, att han ämnade spisa middag på Stora Sällskapet, fint folk, sa han, två grefvar och en baron. Och så spel efteråt naturligtvis. Jo, jo, det der kostar pengar. Och mig nekar han så gout som allting. Men Jag har vetat att revanchera mig. (Ser sig omkring, skyndar derefter till sitt af guld, silfver och kristaller gnistrande toilettbord och framtager sitt juvelskrin.) Åh! Hvad det gnistrar. Man ska vara juvelerare för att kunna se, att de här äro falska. Tänk om min man visste! Om han visste att min körsbärsfargade sammetsklädning och min nya Cachemir — presenter från mamma, tror han! — blifvit betalta med de äkta stenarne i det här armbandet, att min eleganta Pompadourskostym på sista militarmaskeraden — en syrpris af bror Axel, ha, ha, ha! — anskaffats med den här broschen och att — — men tyst någon kommer! (slår igen locket och sätter skrinet tillbaka. Kammarjungtrun inträder.) Du kommer som du vore kallad, Annette. Kläd mig i håret. Enkel frisyr, min lilasfärgade sidenklädning och svarta Spetsmantiljen. Inga juveler, det är petite societe hos generalens i dag. (Sätter sig vid toiletten. Klockan på slaget 4 åker grossörskan i sin eleganta kupe på middag till generalens.) Andra taflan. (Spelsalongen i Stora Sällskapet. Man är i full fart vid spelborden. Klockan är 8 på e. m. Vid ett bord sitter grosshandlaren, grefvarne och baronen). Grefven N:o 1. Ha, ha, ha! Det var en förbaskad otur du har, bror Svänger! Säga priffe på egen hand och bli stora slam, ha, ha, ha! Grefven N:o 2. Ja, törlåt min hedersbror, hur knäfveln kan man vara till den grad stupide, förlåt uttrycket, att släppa Lejonhjertas ruterkung. Men vi ska inte längre tala om den saken. Lyckligtvis parerade jag inte den här gången! Baronen. Men Svänger! Hur var det? Du parerade ju på båda händer? Grosshandlaren (småler tvunget). Jo, jo men, på båda händer var det, ja, det hör till turen! (ser vå protokollet) Minus 150 points! (tyst för sig) Med parcerna gör det närmare 1200 rdr! Och jag har ej er än en femtia på mig. Och hemma! Inte ett ;re! Ha, en ide! (högt) Hör på, gubbar! Jag måste utbryta spelet på en stund. (ser på klockan) Klocsan är 8! klockan 9 är jag tillbaka. En angeläsen affär. Grefren N:o 1. Men ska vi inte först göra upp pelet! Baronen. Ja, för tusan, först måste vi göra ipp spelet. Låt se, jag har plus — — Grosshandlaren (afbryter). Åhnej. Jag är ju traxt tillbaka. Ni förstår — — — Grefven N:o 2. Aha! Ett rendezyous — — —7 Grosshandlaren (småler). Kanske, kanske inte. Adjö så länge. På slaget 9 är jag tillbaka. (går.) De andra (sinsemellan). Rendezvous — jo pytt, ck — såg du hans förlägna min — han gick hem tter pengar. Tredje Taflan. (Grossörskans boudoir. En rosenfärgad takampa sprider ett matt skimmer öfver rumniet. Dören öppnas och grosshandlaren smyger sakta in). Grosshandlaren. Ingen här. Tudskelof! Mahilda är ännu qvar hos generalens. Hon måtte väl j ha juvelerna på sig. (Söker på toilettbordet och nner skrinet). Här är skrinet. Hvarför darrar jag i? Finnas bara juvelerna här, så är jag räddad. )e äro mina. Jag har ärft dem efter mor min. Manilda har bara fått låna dem (öppnar skrinet). Ja, e äro qvar. Fort bort! ag väl fått ner skoen nå GranInannda 1HAn. LL Arv —