Göteborgsposten – 29 september 1870, sida 2

— Mr Hawvkehurst! utbrast Diana med outsägligt förakt. Om jag hölle på att drunkna, tror du att han skulle sträcka ut handen för att rädda mig så länge du vore inom synhåll för honom? När han kommer till detta hus, tror du att han ens kommer ihåg att jag fions till? Tror du att han någonsin stannar för att se efter om jag är den Diana Paget som en gång var hans vän och förtrogna och sällskap, eller endast en figur som blifvit uppklädd för att fylla en ledig plats i ditt förmak? — Diana! — Ja, du må gerna kasta förebrående blickar på mig, Charlotte. Du måste veta att jag talar sanning. Du talar om vänskap. Hvad är detta ord värdt om det ej betyder omsorg och omtanka för en annan? Tror du att Valentine Hawkehurst någonsin tänker på mig eller fäster något afseende vid mig? Charlotte erinrade sig huru sällan det verkligen varit — som Diana Pagets namn blifvit nämndt under de der långa eftermiddagarne på Newhall. Hon kände samvetsqval deröfver. Hon hade varit så lycklig och så sjelfvisk i sin lycka. — Obh, Di! utropade hon, huru sjelfviska lyckliga menniskor äro! Hon tystnade hastigt, inseende att denna anmärkning föga passade till svar på hvad Diana senast yttrat. — Valentine skall vara din vän, yttrade hon efter en paus. — Ah, du börjar att ansvara för honom redan! utropade miss Paget med växande bitterhet.