Göteborgsposten – 27 september 1870, sida 2

gentinna eller kejsaren. Då jag frågade honom, om man icke kunde betrakta kejsarinnans och den kejserl. prinsens flykt som en tronafsägelse, svarade han mycket bestämdt, att han icke gjorde det. Kejsarinnan, sade han, tvingades att resa af pariserpöbeln, sedan den lagstiftande församlingen ajournerat sina sammankomster. Men den påtryckning, folket utöfvade, var icke laglig. Det egde icke rätt, att konstituera en regering. Frågan är: Hvems befallning är flottan skyldig lydnad? Hvem lyder den i Metz inneslutne Bazaine? Kanske erkänner Baaine ondast kejsaren som auktoritet. Förhå ler det sig så och vi finna för godt, att låta honom vända tillbaka till Paris, skola han och hans arme vara betydligt mera värda än folket från gatan och den så kallade regeringen. Vi vilja icke påtvinga Frankrike någon regeringsform; detta vidkommer icke oss, det blir deras egen ensak. Sedermera kommo vi på tal om de fredsvilkor, som Tyskland anser alldeles nödvändiga. Bismarck förnekade, att han hyste någon önskan om en landeller folkannexion endast för en arronderings skull. Han tillade, att det vore olämpligt att hafva tyska undersåter som talade franska. Men det är nu 25:te gången under ett århundrade, som Frankrike af en eller annan orsak påfört Tyskland krig. Nu då den krämpa, at hvilken vi lidit, neml. brist på enighet, lyckligtvis är besegrad, hafva vi med Guds bistånd sökt nedslå denna makt. Det skulle varit fäfängt att söka göra Frankrike vänskapligt sinnadt emot oss. Det skulle aldrig förlåta oss att vi besegrat det, äfven om vi erbjödo dem de bästa fredsvilkor i verlden, ja till och med om vi icke betingade oss krigsomkostnader. Det har aldrig törlåtit oss Waterloo, och det är rent at en händelse, att det icke af den orsaken bjudit oss spetsen. Det har icke förlåtit oss Sadowa, fastän vi icke kämpade mot det, och det skall aldrig förlåta oss Sedan, Det måste således sättas utom all möjlighet att skada oss. Vi måste hafva Strasbourg och Metz, om vi än skulle inskränka oss till att endast ha garnison derstädes. Med ett ord, vi måste hafva allt, som kan befästa vår strategiska ställning mot Frankrike. Det som är för oss af vigt är icke ett territorium som territorium betraktadt, utan som en glacis mellan oss och Frankrike. Om kejsaren vid krigets utbrott hade lagt energi i dagen, kunde han hafva angripit Sydtyskland innan vi varit i stånd att göra något. Vikunna ännu icke förstå, hvarföre han icke gjorde det. Han hade minst 150,000 man rustade. Det hade icke vi. Det äro vi för fattiga till. Frankrike har råd dertill, och när det en gång förfelat anfallet, skall det en annan gång se sig bättre för. Om anfallet genast riktats mot sydtyskarne, hade vi förlorat deras bistånd, icke derför att de skulle undandraga sig det, utan derför att de blifvit slagna. Den framlidne konungen af Wurtemberg sade en gång till mig: Ni har alltid varit öppen mot mig; nu vill jag vara det mot er... Om fransmännen kastade sig öfver mitt folk, under det jag åt mitt kommisbröd i dess läger, hur skulle jag väl då blifva till mods? Mitt folk skulle, medan det dukade under för utpressningarne, bedja mig komma hem och sluta fred med eröfrarne. Skjortan är närmare kroppen än rocken, och jag skulle nödgas rätta mig derefter. Detta är den tramlidne konungens af Wirtemberg ord, och de gifva en skildring af ställningen sådan den alltid skall blifva, om vi icke skydda oss mot ett angrepp af Frankrike från detta håll. Derför måste vi hafva Strasbourg och en bättre gräns, och vi skola heldre slåss i tio år, än afstå från detta nödvändiga skydd. Jag frågade grefven derefter, om han haft några meddelanden frän Jules Favre. Icke direkt, svarade han, men genom lord Granville och öfver Wien. Hr Favre önskar enträget att få veta, om jag vill emottaga meddelanden från honom, och om det skulle vara möjligt att öppna ftredsunderhandlingar på basis af det franska territor:ets integritet. Med hänsyn till den första frågan kan jag blott säga, att allt som kommer till mig från eller genom lord Granville blir väl emottaget, rastän jag för närvarande icke kan anse hr Jules Favre tör utrikesminister eller befullmäktigad undernandlare för nationen, och hvad den andra frågan angår, förvånar det mig blott att han icke frågar om Tyskland ensamt vill bära bördan af alla krigsomkostnaderna. Frankrikes ställning är värre än någonsin. Om kejsaren ännu stode i spetsen för rezeringen, skulle han och hans system ega vänner i Österrike, Italien, ja till och med i Ryssland. Men alla frukta republikanismens smitta, och derför skall republiken, om den verkligen kommer till stånd, vara utan vänner.