Göteborgsposten – 27 september 1870, sida 1

ne andre person, hvars redskap hr Almqvist skulle ha varit och hvilken så grymt skulle ha forfoljt honom, vore enligt hans förmenande öfverståthallaren Bildt. Att polismästaren upplyste det öfverståthållaren ej på ringaste sätt sysselsatt sig med hans person eller betordran och att generaldirektören fäste Anderssons uppmärksamhet derpå, att om Andersns ansökning angående platsen i Eskilstuna till styrelsen inkommit i December månad, hvilket hr Imqvist dock icke nu visste, så hade den ej kunnat föredragas, emedan den, som ännu i dag innehar platsen på förordnande, redan långt törut blifvit dertill förordnad, inverkade ej det ringaste på Andersson, hvilken lika bestämdt påstou sig icke allenast ha blifvit förföljd och til bakasatt utan jemväl att savål generaldirektör Almqvist som öfverståthållare embetet noga visste att Andersson kom hit till husvudstaden d. 10 nästlidne Maj i afsigt att begå ett mord. ty han hade, när han lemnade den innebafda kanjunkareplatsen i Landskrona, sagt till kapten Hockert derstädes, att om han nu ej skulle erhålla den sökta befattningen, så skulle han utkräfva en förfärlig hämd, och tillade han, det der rapporterades naturligtvis. Om ätkomsten af den mankiller han vid häktandet innehade jemte flere andra till honom gjorda framställningar vägrade han att ingå i något vidare svaromål, i det han helt kort förklarade att målet vore tillräckligt utredt inför öfverståtbållareembetet för att kunna remiteras till rådhusrätten. Polismästaren gjorde härefter följande frågor till den tilltalade: — Polism. Gjorde Andersson detta mordförsök i förufattad bestämd afsigt att döda generaldirektören? — 4. Ja! — Polism. Sedan A. nu gjort detta brott och kommit till besinning, så ängrar ban väl ändå sin geruing? — 4. Ångrar? Nej, det gör jag visst inte. — Polism. Andersson inser väl ändå att han begått en dålig gerning? — 4. Ja, det nekar jag inte till, men inte anstår det en karl att sätta sig att gråta och lipa heller? — Polism. Tror Andersson på att det finnes en Gud? — . Ja, förr har jag väl trott på det, men jag undrar just om de som i så många år förföljt mig tro mera än jag på en Gud. Mördarens festa svar och det stundom nästan glädtiga sätt han iakttog syntes vittna antingen om en hög grad af förställning eller ock att det ej står tullkomligt rätt till med hans si nesbeskaffenhet. Härom skola dock utan tvifvel kommande förhör lemna bestämd utsago. Han är född år 1833 i Norrköping, der hans fader, timmermannen Nils Audersson, ännu lefver. Om m:ll Signe Hebbes uppträdande sistl. Lördag, som Selika i Alrikanskan yttrar en rec. i Dagbl.: M.Il Hebbe helsades vid sin entr entusiastiskt af den i det allranärmaste fullsatta salongen. Hennes framställning af Selika är någonting särdeles utmärkt, hvad spelet beträffar. Hon ger en bild af denna karakter, som kan tjena som mönster, så i minsta detalj genomtänkt och med största omsorg uttörd är den. Begarvad med en vacker tigur samt en märkvärdig förmåga af skönhet och utryckstullhet i rörelser och attituder, eger hon grundvilkoren tör sann dramatisk framställning och har genom djupa studier i hög grad utbildat hvad naturen skänkt henne i detta atseende. Hennes spel är också af största intresse trän början till slut. Den musikaliska delen af hennes begåtning står ej pa fullt samma höga ståndpunkt. Rostmeulen äro ej ovanliga och sättet att använda dem, ehuru egnadt att i yttersta måtto tillgodogöra hvad som finnes, är dock nanske ej i grund det lyckligaste. Emellertid är non alven i detta afscende särdeles utmärkt på mänga ställen, exempelvis i operaus slutscen. Arian under Vascos sömn i andra akten lyckas hon dock ej afvinna något större musikaliskt intresse. Publinen tillkannagaf sina sympatier genom lifliga applåder, inropningar, blombuketter och kransar. Hr Ambrosi sjöng Vascos parti. Han har der i ymnigt matt tillialle att briljera med sina präktiga toner, och förfelade ej att dermed ordentligen taga publiken, som varmt applåderade och inropade honom efter töorsta akten. För öirigt sjöng han sitt parti ganska snällt, samt tycktes hafva gjort framsteg i uttalet at svenska språket. Hr Lindström (teaterns mekanikus) ihågkoms atven denna gång ar publiken med en inropning efter tredje akten. — Sisd. Fredags atton egde en begrafning rum i Huddmge, nåra Stockholm. En it den aflidnes andöriga edler bekanta, rättare å en at grefve Lagerbjelkes inom socknen I ggande egendomor, bitiadde vid ringiing i klockstapeln. Dervid lossnade kläppen i storklockan, föll ned, träffade den sriviilige ringaen å bakhufvudet och slog deri en gapande öppning. Mannen segnade ned och dog. Klockaren öppnade en åder på honom, men blod tlöt icke, och en händelsevis i trakten varande läkare, som blet anmodad att infinna sig, vade endast att konstatera att den kraftige mannen fått en bråddöd, berättar D. N.