Göteborgsposten – 27 september 1870, sida 1

Montagu Kingdon i stället för att taga råd af dem som önskade henne väl. — Var det alltsammans? frågade jag hastigt. — Ja, det var alltsammans. Hvar Susan varit under alla dessa är eller hvad hon gjort, var mer än mrs Halliday kunde utforska. Hon hade bott någonstädes i utlandet. De kläder hon bar hade er utländsk snitt — mycket dåliga och trådslitna voro de — och det fanns ett litet skrin i hennes rum på värdshuset som blifvit gjordt i Rouen, ty namnet på en lådmakare i Rouen stod på inre sidan af locket. Det fanns inga bref eller papper af något slag i lådan, så att ingen utväg fanns att få reda på hurudant den stackars menniskans lif under dessa år varit. Allt hvad hennes syster kunde göra var att stanna hos henne och trösta henne till det yttersta och sedan se till att hon fick hvila i en passande graf. Hon blef begrafven i en liten undangömd kyrkogård under lummiga träd. Montagu Kingdon hade varit död några år då det inträffade. — Finnes detta sista bref ännu i förvar? frågade jag. — Ja; min första hustru behöll det tillika med de öfriga familjebrefven och papperen. Dorothea har vård om dem nu. Vi landtbor samla sådana der saker i stora högar, förstår ni. Jag skulle gerna ha bedt mr Mercer om att låta mig så se detta sista af Susan Meynell skrifna bref; men hvad ursikt kunde jag förebära för en sådan begäran? Jag var fullkomligt fjettrad af mitt löfte till George Sheldon och kunde ej anföra någon lämplig förevänning för min nyfikenhet.