Göteborgsposten – 26 september 1870, sida 2

tsTIRCL al OUNUVIKUSL och att den lange omtatauo(e lägringen af Paris verkligen skall börja. Det föll mig i ögonen såsom ett nytt och betydelsefullt drag i rörelsen på boulevarderna denna afton, att qvinnorna börjat taga en framstående och verksam del leri. Jag menar i oratoriskt afseende. TI andra hänseenden ha de redan varit verksamma nog. Efter Tisdagens så kallade revy såg jag några af dem — oberäknadt marketenterskorna — marschera med mobilgardet vid männens sida. Men i afton har jag för första gången sett dem taga verksam del i de extemporerade föredrag på gatorna, som äro ett så vanligt och dock så egendomligt drag i pariserlifvet. Suken är att kriget nu kommit dem så nära, att de ha nästan ett lika omedelbart personligt intresse deri som männen. Det antages allmänt att preussarne ej skola försöka — åtminstone på länge — att taga staden med storm, utan att de, sedan de kämpat sig fram så nära vallarne som de anse nödvändigt, skola nöja sig med en stark och ihärdig bombardering, i den förhoppning att innevånarnes beslutsamhet ej torde bestå profvet då de se sina hus och de offentliga byggnader, öfver hvilka Paris med rätta är så stolt, i ruiner eller lågor. Förödelsen af egendom skall sannolikt bli oändiigt mycket större än förödelsen af menniskolif, såvida ej en stormning verkställes innan staden gitver sig. I sådant fall torde följderna bli sådana. att man ryser vid att tänka derpå. Gud gitve att jag måtte vara en falsk profet, men min fasta öfv lse är att, om preussarne taga staden med storm, skall det motstånd som kommer att göras af en stor del at befolkningen, ej ens med undantag af qvinnorna. af hvilka många beväpnat sig med revolvrar och tillochmed reffelbössor, bli så vildt och förtvifladt, så ihållande ända till sista ögonblicket, från hus till hus och gata till gata, att resultatet deraf kommer att bli ett hejdlöst slagtande, värdigt barbariets dagar. I sanning tungt skall ansvaret drabba deras hufvuden, som sparat en enda ansträngning för att afböja en så förfärlig olycka. Ansigtsuttrycken hos de personer, hvilka äro öfvertygade om att inom kort tid granater skola hagla ner på dess gator och deras hus, erbjuda naturligtvis ett intressant studium, och denna dag har jag varit sysselsatt med föga annat än att vandra omkring och gifva akt på alla föremål och personer omkring mig. Det allmänna intryck jag häraf hemtat är att parisarne äro eller i alla händelser synas vara märkvärdigt modiga och lugna. Det må nu endast vara att tillskritrva den öfverretning som är oskiljaktig från känslan af fara, men säkert är att de i närvarande stund synas vara vid bättre lynne och mer motsvarande den allmänna föreställningen om deras glädtighet, än de på länge visat sig. Hvad mobilgardet beträffar, äro de flesta som tillhöra detsamma så muntra och uppsluppna som om bombardementet vore ett af de bästa skämt man kan hitta på. Skräckregeringen visade att bland civiliserade menniskor inga gått mera gladt och otorfäradt till döden an fransmännen, och den närvarande kritiska tidpunkten tyckes ånyo väcka till lif det sorelosa och trotsiga sodsforakt som är egendomligt för deras karakter, om det ock ej alltid träder i dagen. Men ehuru parisarne för ögonblicket åtminstone äro vid gladt mod, har sjelfva staden ett högst dystert utseende för alla som äro förtrogna med dess vanliga utseende. Då jag i dag på morgonen gick ut på gatorna skreko nyhetskrämarne ut att preussarne omsider ej blott anländt, utan — liksom om det ena ej skulle vara en nödvändig följd af det andra — att de äfven varit sedda. Jag satte sjelf ej mycken tro till denna törsäkran, man trodde att den måhända skulle förorsaka någon uppståndeise vid fästningsverken, och att jag derföre lika gerna kunde begitva mig dit. Min beräkning slog tel, men utflykten blef ändock rätt intressant. Jag valde för densamma Boulagnerskogen och Vincennerskogen. Den sistnämnda torde vara jemförelsevis mindre bekant för de i Paris sig uppeballande främlingarne, men hvem har ej njutit behaget af en promenad genom den förtjusande Boulognerskogen? Ack, hvilken grym förandring har ej den undergått! En dystrare anblick än den erbjöd i dag har jag sällan bevittnat. Jag kunde ej komma in i sjeltva skogen — jag haue knappt väntat mig tillåtelse att få ötverskrida befästningarne. Dermed var dock ingen svårighet förenad. En mur med skottgluggar har blifvit uppförd tvärtöfver den breda Avenue de la Grande Armåe, lemnade på midten en öppning jemnt och nätt så bred att två vagnar kunna passera derigenom tillsammans. Omedelbart på andra sidan om vallen tinner man sig åka öfver en djup vallgraf på en vindbrygga, som nattetid borttages. Åt hvilken sida man än blickar, kan man se att ingen möda blifvit sparad för att göra annalkandet till detta ställe overkställbart för en fiende. Det skulle kanhända ej vara rådligt för mig att gifva ens den ofullständiga beskrifning, som jag såsom i dylika ämnen obevandrad förmår att gitva öfver beskaffenheten af forsvarsanstalterna här, för att ej utsätta mig för att vara indiskret; men det kan ej göra någon skada, hoppas jag, att jag beder de läsare, som minnas det vackra inträdet till Boulognerskogen på detta ställe, töreställa sig detsamma spärradt af en serie af utanverk, hufvudsakligen bestående af jord och pålverk. De se mycket starka ut. men i intet afseende pittoreska, och deras uppförande har naturligtvis gjort stor skada vid allöen. Högar af murbruk på alla sidor om dem utvisade hvar de redan raserade husen stått, och åtskilliga arbetslag voro ifrigt sysselsatta med att rasera flera. På det hela taget syntes förstörelsen ej så stor, som åtskilliga uppgifter gifvit mig anledning befara. Jag kunde ej intränga i skogen, men från den väg som omgifver den kunde jag ej upptäcka några spår till försök att bränna den, och ehuru man på den sida som ligger närmast stadsmurarne hade huggit ner ett stort antal träd, efter hvilka stubbarne lemnats qvar till hinder för tienden, tycktes den vackra skogen för öfrigt ha blifvit sparad. Ej heller hade den vackra husraden som följer zutefter vägen blitvit rörd, ehuru husen, om de varit förvandlade i ruiner, knappast skulle ha företett en mera dyster anblick. De voro allesammans tillslutna och öfvergitna af sina innevånare. Ej ett tecken till lif kunde jag upptäcka, utom en enslig kattunge, som ensam haft mod att stanna och se preussarne i ansigte. Jag skulle kunnat taga dem i obestridd besittning allesammans. ty ej enda mensklig varelse syntes opponera sig deremot, tills de preussiska granaterna drifvit mig ut. En sådan tystnad och enslighet på en plats, som så nyss var full at lif och gladtighet, gjorde ett nästan hemskt intryck på mig, och det var riktigt en lättnad ait komma tillbaka igen till Grand Avenue, som dock var jemförelsevis liflig. Många af husen der ha äfven blifvit öfvergifna, och utseendet af sjelfva avenuen har ej blifvit förhöjdt deraf att den från ena ändan till den andra är betäckt af strö och halm. Ett artilleriregemente, för hvilket den länge tjenat till läger, hade lemnat den aftonen förut. Nästan hvarje öppen plats i Paris är numera antingen läger, barack eller exercisplats. Tuilerietradgärden är full af hästar och kanonvagnar och Champs Elysees sidor äro hvita af tält. Grand Catc Concert, med sin skylt fortfarande tillkännagifvande att inträdesafgitten endast är en franc, är lika tätt omringadt, ända fram till dörrarne, som Strasbourg eller Metz. Då jag passerade öfver Place de la Concorde, fann jag den staty som föreställer Strasbourgs gudinna mer populär, om möjligt, än någonsin. Hela statyn, stor som den är, var tullkomligt betäckt med gor, blommor och immorteller, och en ständig Anga; AAO Ari ar hanna