Göteborgsposten – 26 september 1870, sida 2

elsättningar. En Proklamation. uppklistrad på alla knutar, äger, att innevånarne icke behöfva gifva soldaterna nägot annat än logis, och som allting redan blifvit aget ifrån dem, fogar man sig sannolikt efter proclamationen. Men det finnes redan några bodar öppade i Sedan, och en slagtare börjar att dritva sitt ;rke i hvar och en af de mera betydande byarne nellan denna stad och Montmedy. Öm likväl Belsien ej varit så nära eller om det ej varit i stånd utt förse dessa slagtare med boskap, skulle det ej ia funnits någon att sälja, ty hela provinsens förråd, mda till den siste kalfven, har blifvit taget af dem som berättas hysa en så beundransvärd aktning för ganderätten. Detsamma måste sägas med afseende på åkerns produkter. Ej ett sädeskorn finnes i de trakter der tyskarne farit fram. Ytterligare samma förhållande råder med afseende på vin och dricka. Af franska bönderna i allmänhet och specielt dem som bo i Ardennernas rika provins har hvarochen en större eller mindre vinkällare. I alla sådana hade zjorts inbrott, vinet hade utdruckits eller tömts ut på gatorna. Jag kallar till vittnen alla dem som på sista tiden rest från Sedan till Carignan, må de säga hvad som fanns talrikast på vägen — döda kroppar, baierska kaskar, franska och preussiska tornistrar och vapen, eller söderslagna buteljer. De skola säga att buteljer voro de talrikaste. I sjelfva verket äro i närvarande ögonblick buteljer det enda som man ser på vägen; liken äro allesammans begrafna och de krigiska attributerna borttagna af otaliga engelska och belgiska kuriositetssamlare. Allt detta kan dock ännu ursäktas. Födoämnen och foder äro underkastade reqvisition i alla krig, ehuru sällan tagna på preussiskt sätt, hvilket består mer i att öda och förstöra varorna än förtära dem. Hvad som är mindre vanligt i en arme, som skryter öfver den högsta tänkbara disciplin och den högsta grad af civilisation, är stöld och plundring af enskild egendom, som hvarken är nödvändig eller ens användbar för en arme, som marscherar fram i främmande land och derför antagligen bör ha så litet bagage som möjligt. Och dock trotsar jag hvem som helst att kunna finna ett enda hus vid hela den här ofvan uppgifna väg som ej blifvit plundradt från källaren till taket. Väggur, qvinnodrägter och linne, dynor, tillochmed vissa möbler ha blifvit tagna som om de varit militära nödvändighetsartiklar, och då de blifvit undangömda af husets innevånare, ha de aftvingats dem med pistolmynningen eller lansspetsen. Och detta har ej gjorts af enskilda soldater, utan af stora partier, kommende ade af officerare, hvilka särskildt tyckas ha varit begärliga på guld och silfver, juveler och spetsar. Jag hörde af egarne till tre förut rika och nu alldeles utplundrade hus i grannskapet, att de ej kunde förmå dessa afficerare att tro på att de ej hade några spetsar. Officerarne sade att då Valenciennes och Cambrai lågo så nära, voro de öfvertygade om att fruntimren i denna del af Frankrike måste ha haft mera spetsar än de burit bort i brådskan, alldenstund de ej tänkt på att bära bort hvarken guld eller juveler. Jag bad dessa herrar om tillåtelse att få anföra deras namn som ytterligare vittnesbörd för den engelska publiken, att preussarne ej, som det förmodas i England, äro lika många exemplar af dygd och redlighet, klädda i uniform och beväpnade med tändnålsgevär; men de arma karlarne bekände öppet att, huru lyckliga de än skulle vara om sanningen bletve känd, så fruktade de dock att första följden deraf skulle vara att deras hus blefve brända och de sjelfva dödade. Må alla engelsmän som vilja öfvertyga sig derom, sade de, bdesöka hvilket hus som helst vid vägen. Engelsmännen resa för närvarande hoptals här i trakten och samla kulor samt andra kuriosa på fälten. Må de tala vid hvilken bonde som helst i provinsen, och de skola få höra hvad vi genomgått. Må de tala vid de aktningsvärda landsmän till dem sjelfva, som här natt och dag arbeta i våra ambulanser. De hafva sett en del, och de skola helt visst hvarken öfverdrifva eller fördölja sanningen. Och alla engelska läkare som jag talat med ha verkligen ej ett enda ord att saga till preussarnes förmån. En ung läkare intygade i min närvaro för kapten Brackenbury, hufvudrepresentauten af det britiska sällskapet för de sjukas och sårades vård, att preussarne vid åtskilliga tillfällen för honom skrutit öfver att ha våldfört franska qvinnor, och att officerare af hög rang kommit till hans ambulans med buller och bång, försökande att taga bort hästar och ätande af lifsfornödenheter som från England skickats till de sårade, under förevänning att undersöka deras beskaffenhet. D:r Frank och d:r Blewitt sade mlg att ce i Balan hade åtskilliga franska sårade, hvilka hade blånader och märken efter käppslag öfver hela kroppen och ansigtet, tillfölje deraf att de, oaktadt de ledo af sina sår, blifvit misshandlade af preussarne för det de ej varit i stånd att marschera då de blifvit befallda att göra det. En af dessa stackars män kan ännu ses i ambulansen vid Cafe de bIIarmonie med ett svårt kulsår i benet och ansigtet blåsvart af den vänliga behandling han rönt af de civiliserade tyskarne. D:r Sims och d:r Mac Cornac skola intyga att de fingo arbeta i mer än tre timmar vid Caserne dAsfeld i Sedan under ett regn af kulor och granater, alldenstund preussarne sköto på ambulansen oaktadt uet röda korset fladdrade på åtskilliga ställen öfver kasernen, belägen på en kulle, som beherrskar hela trakten kring Sådan och derföre synlig på mer an tillräckligt afstånd. Jag förmodar att dessa namn äro en tillräcklig garanti för sanningsenligheten af mina uppgitter. Men detta är ej allt. Huru stora proviantförråder som än aftvingats landet, synas preussarne ej böjda att föda sina fångar. Längs hela vägen från Sedan föras dagligen stora partier af franska fångar, så hungriga och så sjuka, att många falla på vägen och öfverlemnas åt en fransk eller engelsi ambulans. Vid den engelska ambulansen i Donzy kan fortfarande ses en zouav, hvilken nu håller på att tillfriskna efter en feber förorsakad at hunger, och hvilken lemnats qvar der vid dörren af anföraren för ett sådant parti. Och då nästa dag två engelska damer, som tillhörde denna ambulans, efter det de af zouaven hört hurudant förhällandet var vid fångtransporterna i denna trakt, försökte att utdela litet bröd och vin då en sådan passerade förbi huset, rusade en baiersk kapten af vakten fram till damerna likt en galning, svängde sabeln öfver deras hufvuden och svor emot dem på det mest oanständiga sätt man kan föreställa sig. D:r Chater och mr Beauclerc skola intyga sanningsenligheten at denna uppgift. Efter slaget vid Sedan äro förhållandena ej stort bättre ens i Belgien. Preussen har på ett eller annat sätt lagat så, att de kunna föra både sina sårade och provianter för dem genom det neutrala området, och på nästan ingen enda station vid de banor, som löpa från vestra gränsen i riktning mot Acheren till, är det möjligt att slippa ifrån de tyska militärernas oförskämdhet. De disponera öfver allting, liksom de vore hemma, och en soldat som konvojerar den minsta fora på landsvägen till gränsen, tror sig ha rätt att ryta som en galning åt hvem han möter. Jag hade nöjet möta åtskilliga proviantkonvojer mellan Libramont och Bouillon. En ung preussisk underlöjtnant, som kommenderade en at dem, var missnöjd med min kusks hållning och kom ridande mot oss svärande ungefär på samma sätt som den baierska kaptenen gjorde mot de engelska damerna i Donay. Det var först sedan jag visat den unge kr stan hbänn AnRh s1