Göteborgsposten – 24 september 1870, sida 1

sig en frodig och af välmåga skinande neger sin middagslur. Den unge brottslingens käkar började skallra af vällust. Blodiga skyar skymde för hans ögon. Ett språng och hans ohyggliga lusta är för första gången tilltredsställd. Han vågar det — men i samma ögonblick känner han en snara omkring halsen och en röst utbrister på ett för honom obekant tungomål: Åh knätveln! Fick jag dig ändå, munsjör! Det är en ung svensk sjögast som gripit honom. Han föres med lämpliga medel ombord, han är inne på Hoppet, men hoppet är ute för honom att någonsin mera få skåda pappas glänsande salar, att få plaska omkring med söta mamma, att få frossa på fett negerkött. Hans tångvaktare äro barmhertiga emot honom. Vatten är hans element. Han får ligga i sådant dygnet om. Han rullar ögonen och gnisslar med tänderna, man förmodar honom vara hungrig. Misstag! Det är endast raseri. Man bjuder honom kött, salt kött, färskt kött, ärter med fläsk, gröt med smör. Refuseras. Menniskokött, menniskokött, mumlar han för sig sjelf, men ingen begriper honom. Och om man också begripit honom skulle troligen ingen ha funnit sig hugad att tillfredsställa en så omensklig smak. Så förgingo 6 veckor. Bj en bit förtärde han. Och ändå dog han icke. Så mycket förmår en kraftig vilja. Fartyget kom hit till Göteborg. Egendomliga sammanställning! Den unge menniskoätaren från Vestindien inqvarterades i Ostindiska huset. Han kom i tidningarne som notabel resande. Hundradetals nyfikna kommo och begapade honom. Han glodde argt på dem, gapade tillbaka och tänkte i sitt sinn: ÅAck, om jag finge äta upp er allesammans, ändå! Men det fick han icke. Derföre dog han också, dog i går morse. Hans namn var i lifstiden Crocodilus acutus. Vi veta ej om han skall begråtas af någon. Troligen af sina Åkajmänner på Jamaika. Men dylika tårar betyda föga. De äro ju i alla fall ingenting annat än — var god vitza sjelf! Emellertid är han nu i godt förvar i Musei bårhus. Snart skall han preparerad och uppsnyggad bli en prydnad för dess samlingar. Han skall glänsa nästan mera etter döden än i lifstiden. Och lyckligare var det för honom, att han hamnade der än annorstädes i staden. Ty då hade kanske hr Torn berg på Kungsgatan fått tag i honom. Då hade det blifvit att glänsa efter döden på helt annat sätt i form af — krokodilpjexor. Och nu, adjö med dig, krokodilunge! Årets landsting, det åttonde i ordningen, bar i veckan börjats och afslutats. En bland de vigtigaste, om ej den vigtigaste af de frågor, som förekommo till behandling var utan tvifvel den, om möjligheten af att sätta gräns för den äfven inom vårt län omkring sig gripande skogsafverkningen, genom upprättandet af en lämplig skogsforordning. Ett godt förslag i detta hänseende var framlagdt at tin gets vice ordförande, häradsh. A. Svalander. Majoriteten af den komite, som nedsatts för ärendets behandling, gillade detta förslag i dess hufvudsakligaste delar; men det halp icke. Man voterade omkull förslaget, men vi frukta nästan, att man på samma gång voterade omkull de skogar, som ännu stå qvar. Härvidlag borde allraminst dagens lösen: ÅAFärerna framför allt! ha fått gälla. Fosterländska föreningen i Stockholm hade bedt landstinget ställa så till att kännedom om de fördelar, som härflyta från insättningar i s. k. ränteoch kapitalförsäkringsanstalter, blefve spridd inom länet, och deremot är ju alldeles ingenting att anmärka. Men föreningens skrifvelse åtföljdes af en prospekt för Stockholms ränteoch kapitalförsäkringsanstalt och en hänvisning till denna var jemväl införd i landstingets tryckta handlingar. Nu eger, som hvar man vet, Göteborgs och Bohuslän här i Göteborg tillgång till en dylik inrättning, som, i följd deraf att Göteborgs sparbank öfvertagit alla administrationskostnader för densamma, naturligen äfven kan erbjuda ännu fördelaktigare vilkor än Stockholms. Under sådana omständigheter synes oss hänvisningen till den sistnämnda inrättningen temligen obefogad, alltför mycket påminnande om det gamla ordspråket: att gå öfver ån efter vatten. Apropos vatten, så har en artikelförfattare i Marstrands-Posten för sistl. Tisdag framkommit med ett rätt ovanligt förslag. Han funderar nemligen allvarligt och utan skämt på anläggandet af en jernväg mellan Göteborg och Marstrand. Må så vara, det låter brar, sa Agamemnon — men inte blir det idenne kungens tid. I samma n:r går tidningens red. sjelf ända derhän i filantropi, att den ifråga om den väntade inqvarteringen af fångar på Karlstens fästning utbrister ungefär så här: Ett antal af 150 till 300 af de fångar, som genom slottsbranden i Malmö blifvit utan tak öfver hufvudet, torde vara att hitförvänta nästa 1 Oktober. Utan tvifvel skulle de alla varit välkomna hit etc. Maken till gästfrihet får man leta efter. Ibland händer det att värden blir lurad på väntade gäster. Sålunda berättas det att på Göteborgs förnämsta hotell rum i Måndags voro beställda för ingen mer och ingen mindre än — ni kan bestämdt ej gissa det! — in den ryktbare franske statsmannen Adolphe Ihiers, den genialiske, patriotiske 73-åringen, som nu anstränger alla sina själsoch kroonsi