Göteborgsposten – 23 september 1870, sida 2

Betydeleefulla röster från England. I Standard läses följande allvarsamma betraktelser : Ar det ur rent egoistisk synpunkt i vårt intresse, att Frankrike i grund förstöres och Tyskland oomtvistadt blir herre i Europa? Ingen sann engelsman bör tveka i sitt svar härpå, och om den allmänna meningen i England rörande dess pligt under denna strid kan icke finnas något tvifrel. Till och med de liberala, som följde Gladstones baner med så märkbar läraktighet, måste i sitt inre skämmas öfver den usla och föraktliga ställning England nu intager i Europas ögon. Ingen klokhet, ingen kraft, ingen rättvisa i den inre lagstiftningen kan gifva ersattning för den skam och vanära, som blifvit bragt öfver landet för den svaghet som karakteriserar vår utrikespolitik. Hvilka äro principerna för denna politik? Hvilket mål eftersträfvar den? Hvilken amnar den behaga, eller är det dess afsigt att behaga nägon? Den behagar helt visst hvarken Frankrike eller Tyskland. Fullgör den då humanitetens kraf, och gör den oss eller någon annan bättre, visare eller starkare? Hör t. ex. hvad Heidelbergs protessor i historia säger om vår politik: Der England en gång låg, der surrar nu ett väldigt gap i nationernas lif emot oss. Vi hafva hoppats — och hvem med frihetskänsla vill icke hoppas det med oss? — att detta det parlamentära lifvets fädernesland skulle vakta sig för alla handelsnationers öde. Vi trodue, att de stora minnena af en ärofull historia, en i politiken uppfostrad adels vishet, ett fritt folks rättrådighetskänsla skulle tjena som ett skrank mot den Mauchesterdoktrin, som hotar att uttorka tron på lifvets sedliga välsignelser. Men detta tycks vara ett gyckelspel, ty öriket glider verkligen ned för den sluttning å hvilken Carthago och Holland förut ha fallit. När freden kommer, skall hela den vida verldens förakt hvila på dess skuldror som ett berg; och kanske en dag en medlidsam europeisk kongress kommer att samlas, för att förklara det engelska öriket neutralt, liksom Belgien och Schweiz, och sätta oceanens drottning i stånd att sälja sin flotta som en onyttig leksak till den högstbjudande. Detta är hårda ord att höra för ett folk, som blott befinner sig i den andra generationen efter Waterloo. Men kunna vi neka till, att det ju ligger mycken sanning i denna föga smickrande bild? Vända vi oss till Frankrike, skola vi finna, att känslan mot oss är ännu bittrare. Man förebrär oss der, att vi lugnt åse de olyckor, som drabbat en allierad, hvars vänskap vi sökte så mycket möjligt var, då den kunde vara oss till nytta. Man påminner oss om den hjelp och det deltagande Frankrike visat oss, då vi voro stadda i nöd. Vår likgiltighet för dess nuvarande ställning anses både som en förolämpning och ett förräderi. Genom vår nuvarande politik hafva vi kullkastat det sista haltva århundradets verk. Vi hafva ånyo utsått det gamla hatet mellan två länder, hvilket vi trott vara bilagdt genom handelstraktater. Vare sig att Frankrike går segerrikt ur striden eller duk ar under, skall det nära en lika bitter känsla mot England. Vi hafva lugnt med korslagda armar sett Frankrike ligga i dödskampen. Vi hafva icke rört ett finger till dess för