Göteborgsposten – 23 september 1870, sida 2

lugnt nog på hvad han sade, men det var alldeles tydligt att hon ej trodde ett ord deraf. Jag vet att ni hört allt det der sägas, James, sade hon; men de personer som yttrade det visste att de ej talade sanning. Lord Durnsville och hans bror äro ej populära i denna trakt, och det finnes ej en osanning så nedrig, att deras fiender ej äro i stånd att sprida ut den om dem. Ungefär i dylika ordalug svarade hon honom och då nästa morgon kom var hon borta. — Hon flydde med mr Kingdon? — Ja. Hon qvarlemnade ett bref till sia syster, fullt af romantiskt prat om att hon älskade honom derföre att menniskorna talade illa om honom. Hon for till London för att gifta sig med mr Kingdon, skrof hon. De skulle vigas i samma gamla kyrka i hufvudstaden i hvilken hon blifvit döpt, och hon skulle stanna hos en väninna — en ung qvinna som en gång varit hennes brors käresta och som gill sig med en slagtare vid Newgate-market. Slagtaren hustru hade ett landthus vid Edmonton och det var der Susan skulle stanna. — Allt det der tycktes ju vara godt och vil, sade jag. — Ja, svarade onkel Joe; men om mr Kingdon menat ärligt med Susan Meynell, skulle det ha varit lika lätt för honom att gifta sig med henne i Barngrave som i London. Han var fattig som en kyrkråtta; men han var sin egen herre, och det var ingen som kunde hindra honom från att göra hvad han behagade. (Forts.)