Göteborgsposten – 23 september 1870, sida 1

vet. Er tant älskade en person vid namn Montagu Kingdon, som kanhända var henne öfverlägsen i samhällsställning? Jag såg på Charlotte då jag yttrade detta, och hennes ansigte sade mig att jag gissat rätt. — Denne Montagu Kingdon beundrade och älskade henne, sade jag. Han tycktes gerna vilja gifta sig med henne, men höll sina afsigter hemliga. Hon trodde på hans ord, men fick slutligen en bitter anledning att ångra sitt förtroende. Sådana äro konturerna af historien, eller hur, Charlotte? — Ja, mycket säkert förhöll det sig så. Jag är säker på att då hon lemnade Newhall, reste hon för att gifta sig, sade Charlotte ifrigt; jag har sett ett bref som bevisar det — åtminstone enligt min åsigt. Och likväl har jag hört tillochmed mamma tala hårdt om henne, som om hon af fri vilja valt det sorgliga öde som blef hennes. — Är det icke ändå möjligt att mr Kingdon slutligen gifte sig med miss Meynell? — Nej, svarade Charlotte sorgset; det finns ingen anledning att hoppas det. Jag har sett ett bref skrifvet af min stackars tant flera år efteråt, ett bref som säger mig mycket af den grymma sanningen. Dessutom har jag hört att mr Kingdon kom tillbaka till Yorkshire och gifte sig med en rik dame, under det min tant ännu lefde. — Jag skulle vilja se detta bref, utbrast jag ofrivilligt. — Hvarföre det, Valentine? frågade hon och betraktade mig med sorgsna, undrande blickar. Mig förekommer