Göteborgsposten – 22 september 1870, sida 2

jag. Jag ser att hennes död står här antecknad, men hon uppgifves endast vid sitt dopnamn. — Ja, svarade mr Mercer med en min af likgiltighet, som jag märkte var låtsad. Ja, min stackars Mollys tant Susan dog ogift. — Och i London? Jag skulle ha velat tro att det var i Yorkshire hon dog. Jag rodnade för min egen ogrannlagenhet. Hvad rätt hade jag att blanda mig i dessa familjeförhållanden? — Susan Mepuell dog i I.ondon — den stackars slickan dog i London, svarade Joseph Meynell i sorgsen ton. Och nu lemna vi detta ämne, om ni behagar; det är föga angenämt. Etter dessa ord kunde jag ej längre betvifla, att någon sorglig historia stod i samband med de två bibelspråken. Det dröjde en stund innan onkel Joe blef sig lik igen. Jag bjöd mina vänner godnatt litet tidigare än vanligt och aflägsnade mig efter att ha erhållit tillåtelse att taga en kopia af anteckningarne så fort som möjiigt. Föregående afton hade jag hoppats så mycket; denna afton hade hoppet lemnat mig. Det tycktes mig som om någon jättes hand plötsligt uppkastat en oöfverstiglig klyfta mellan mig och den qvinna jag älskade. Philip Sheldon skulle måhända ha samtyckt till att gifva mig sin styfdotter, om hon ej egt sex pence; men skulle han väl gifva mig sin styfdotter då hon egde en formögenhet af hundratusen pund? Ack nej; jag kände Sheldonska naturen för väl för att inbilla mig något sädant. Den erda ljusa dröm jag haft under mist förfs lode lif för