Göteborgsposten – 21 september 1870, sida 2

bundit mig till den strängaste tystlätenhet med hänseende till beskaffenheten och gången af mina efterforskningar. — Jag hyser ett slags intresse för namnet Mey nell, sade jag, ty jag hade en gång affärer med personer som hade detta namn. Sedan jag yttrat denna nödlögn, tog jag bibeln från sin hylla. — Jag skulle vilja närmare granska denna gamla bok, då ljusen bli tända, sade jag. Jag bar boken till ett sidobord, och Charlotte och jag återtogo vårt samtal tills ljus blefve inburna då onkel Joe infann sig. Jag fruktar att jag måste ha visat mig som en mindre uppmärksam älskare under denna korta stund, ty jag kunde ej koncentrera mina tankar på det ämne vårt samtal gällde. Jag tänkte ständigt på den sällsamma upptäckt jag nyss gjort och jag kunde ej afhålla mig från att fråga mig sjelf om genom någon besynnerlig ödets skickelse min egen älskade Charlotte skulle bli den rättmätiga erftagerskan till John Haygarths förmögenhet. Jag hoppades att det ej skulle vara så. Jag hoppades att hon skulle vara fattig, snarare än arftogerska till rikedomar, som sannolikt skulle bli ett hinder för vår förening. Jag stod just i begrepp att fråga henne om hennes familj då onkel Joe kom in och tant Dorothea vaknade, förvånad öfver att ha sofvit så länge. (Forts.)