Göteborgsposten – 21 september 1870, sida 1

söka att betrakta framtiden på det mest allvarsamma sätt, äro vi för lyckliga i det närvarande för att kunna urskilja de hinder och faror som ligga på vår stig. Säkert måste det finnas en försyn för oförsigtiga älskare. Jag stannade till klockan tio på aftonen och gick derefter hem ensam, ehuru min vänlige värd gerna skulle ha velat låna mig ett åkdon. Jag hade god tid till betraktelser under den långa promenaden. Jag kunde ej annat än förvåna mig öfver mig sjelf då jag erinrade mig mitt sysslolösa lif på kafserna, der jag kunde sitta hela dagarne spelande domino och förgiftande mitt nervsystem med absinth. Jag är tio år yngre än jag var för tolf månader sedan. Oh, låt mig tacka Gud för min återupprättelse! Jag lyftade på min hatt och uppsände en tacksägelse under den lugna aftonhimmeln. Jag nästan blygdes öfver att höra ljudet af min egen röst. Jag liknade ett barn som för första gången uttalar sin faders namn. Under mina förtroliga samtal med min älskade flicka hade jag hvarken meddelat henne beskaffenheten af min mission i Yorkshire eller den omständigheten att jag var nödsakad lemna Huxters Cross utan dröjsmål för att forska i de Meynellska arkiverna. Huru kunde jag ha hjerta att säga att jag skulle lemna henne? Jag beslöt att taga mig en fridag, trots Sheldon och hans intressen. Jag skref till honom och sade att jag träffat vänner i grannskapet af Huxters Cross, samt att jag hade för afsigt att taga mig en fridag, hvarefter jag skulle