Göteborgsposten – 21 september 1870, sida 1

derna, lustspel med sång i 3 akter efter Holst. Från Utlandet. Den 12:te eller 13 d:s hölls en vigtig politisk sammankomst mellan konung Wilnelm, grefve Bismarck, general Moltke och några ombud för de sjelfständiga tyska furstarne. Sammankomsten egde rum i det preussiska högqvarteret i Reims och hade föranledts af de försök, som gjorts dels från Paris, dels från de neutrala makterna att förmå konung Wilhelm till ett vapenstillestånd såsom basis för blifvande fredsunderhandlingar. Resultatet af denna sammankomst blef, att de tyska armåerna fortsatte sitt framryckande, hvarjemte de neutrala makternas förtrogna diplomater i Reims underrättades om, att konung Wilhelm står fast vid sitt beslut, att de tyska armernas inmarsch i Paris måste föregå freden och att det först der kan komma under förhandling om, med hvilken fransysk statsmakt som ett fredsslut är möjligt. Nämnda diplomater beslöto på denna grund att uppskjuta hvarje diplomatisk inblandning, och har den engelske finansministern Lowes af oss häromdagen meddelade förklaring framkallats af detta beslut i det preussiska högqvarteret, hvilket äfven gjort vidare franska underhandlingsförsök onödiga, så att Thiers afbrutit sin diplomatiska färd och från England åter begifvit sig till Frankrike, till regeringssätet i Tours. Grefve Bismarck skall äfven hatva till några engelska tidningskorresp. meddelat, att man å preussisk sida ämnar uthungra Parig, för att icke förstöra den sköna franska hufvudstaden. Underrättelsen om det preussiska högqvarterets beslut har framkallat följande nya cirkulär från franska republikens utrikesminister Jules Favre till de franska sändebuden i utlandet: Beslutet, att konstituerande församlingen snarast möjligt skall inkallas, gifver en sammanfattning af hela vår politik. Då vi öfvertogo den farliga uppgift, som kejsardömets fall ålade oss, hade vi blott den enda tanken: att försvara vårt landområde, att rädda vår ära och att återgifva nationen den regeringsmyndighet, som utgått ifrån densamma och hvilken den allena kan utöfva. Vi skulle ha önskat, att denna stora handling kunnat utföras utan någon öfvergång, men den första nödvändigheten bjöd att träda fienden till mötes. Vi göra ej anspråk på oegennytta å Preussens sida; vi kunna mycket väl förstå de känslor, som de lidna stora förlusterna och den naturliga stoltheten ötver den vunna segern väcka hos detsamma. Dessa känslor förklara den häftiga ton, hvari Preussen talar. Men vi äro långt ifrån att förvexla dess uttalanden med statsmännens. Dessa böra betänka sig, innan de fortsätta ett gudlöst krig, som redan kostat mer än 200,000 menniskor lifvet. Men att vilja pålägga Frankrike oantagliga vilkor, skulle vara detsamma som att vilja fortsätta med våldsdaden. Man invänder, att den uuvarande regeringen ej eger någon rättslig myndighet att representera Frankrike. Vi erkänna detta på ett lojalt sätt. Derför sammankalla vi genast en församling, utsedd genom fria val. och vi tillägga ej oss sjelfva något annat privilegium, än det att gifva åt landet vårt hf och vårt blod och att underkasta oss dess suveräna dom. Det är derför icke vår endast några dagar gamla myndighet — det är det odödliga Frankrike, som reser sig emot Preussen Frankrike, som nu är befriadt från det vanslägtade kejsardömet, står fritt och högsinnadt, redo att offra sig för frihetens sak. Det förkastar hvarje eröfringspolitik, hvarje våldsam propaganda och har icke någon annan aregirighet, än den att fortfarande vara sin egen herre, att utveckla sina moraliska och materiela krafter och att i förening med sina grannar broderligen arbeta för framätskridandet och cirilisationen. Det fordrar ett ögonblickligt slut på kriget, men föredrager tusende ganger de af kriget följande olyckor framför vanaran. Förgäfves söka nu de, som lössläppt det förfarliga gisslet, att undvika det tyngande ansvaret, i det att de falskligen anklaga dem, som rättat sig efter landets önskningar. Detta förtal kan endast bedraga utlandet, men bland oss finnes det ingen, som icke tillbakavisar det såsom frukten af upproriska och dåliga afsigter. Den allmänna lösen vid valen år 1866 var fred och frihet. Tillochmed plebescit tillegnade sig detta program. Det är visserligen sannt, att majoriteten inom lagstiftande församlingen helsade Gramonts krigiska förklaringar med bifall, likasom den på samma sätt emottog Ölliviers fredliga förklaringar, ty en majoritet, som framgått af det personliga väldet, ansåg sig förpligtad att villigt följa detta och gaf det förtroendefullt sitt bifall. Men det finnes ingen uppriktig man i Europa, som kan påstå, att ett fritt tillspordt Frankrike skulle förklarat Preussen krig. Låtom oss deraf icke draga den slutsatsen, att vi ej äro ansvariga. Det var orätt af oss, och vi få nu tungt plikta derför, att vi tålte en regering, som störtade oss i förderf. Vi erkänna nu vår pligt att åter godtgöra det onda, som hon åstadkommit. Men om den makt, med hvilken hon bragt oss i en så allvarsam förveckling, ville begagna sig af vår olycka till att trycka oss ned till marken, då skola vi möta den med förtvifladt motstånd. Man skall förstå att det är den af en fritt vald församling på ett kompetent sätt representerade nationen, som denna makt vill undertrycka. Då frågan framträder på det sättet, skall man från alla sidor göra sin pligt. Ödet har drabbat oss hårdt, men dess skiftningar kunna ej förutses. Vårt fasta mod skall framkalla sådana skiftningar. I Europa börja sympatierna åter att vakna och vända sig till vår fördel. Kabinetterna trästa oss och hedra oss. De skola känna