Göteborgsposten – 20 september 1870, sida 2

an Utlandet. Frankrike begär fred — annorlunda kan ej Jules Favrees af oss i går meddelade cirkulärnote tolkäs — makterna önska den äfven, men kunna ej enas, och Tysklands blifvande kejsare afböjer derför freden. Då konung Wilhelm gick öfver Frankrikes gräns, sade han detta ske af militära skäl och för att tillbakaslå kejsar Napoleons angrepp, under det att kan förklarade, att tyska nationen velat och fortsarande ville lefva i fred med den franska nationen). Den ena kejserliga hären inneslots i Metz och den andra var splittrad, men hann likväl att med en undransvärd snabbhet nybildas, så att den sluthgen kunde tänka på en ossensiv rörelse. Den uppnåddes af de tyska armeerna vid Sedan, der den efter en drabbning om flera dagar måste till sist kapuuera, uvarvid ärven kejsar Napoleon ga: sig fången. Någon iransk arwå tanns numera ej i fult. Franska nationen var nedtiryckt under de valdiga slag, som tilltogats henne. Tyskland hade visat sin verkliga styrka, då det uppträdde med samlad kratt, enigt, och Napoleons plan att gifva helgd åt det tordrag som tuselade Tyskland, var bruten; det iore evhetsarbetet i Tyskland kunde när som helst börja. En verklig vän af Tyskland måste ha önskat, att kriget här slutats; att konung Wilhelm e bjudit franska nationen en för denna antag ig fred och att han derwed gfvit Eu ropa skådespelet al denna högsintbet, som vi sett, ehuru oberätiigadt, illkkritvas konung Wilbelm. Men revolutionen inträffade i Paris. En af den nya republikens mest tramstående mån, utrikesmivistern Jules Favre, begärde i ett cirkular fred, i det han åberopade sig på kopudgens uttalade förklaring atv ej föra krig emot den franska nationen, men tillade, att denna fred ej finge vara för Frankrike vanhederiig. Det vill ej atträda en tumsbredd jord, ej en tästmngssten. Fordrade man det vaktadt sådane ettergitter, så skulle Frankrike upptaga kriget och forsvara sig. Paris stod färdigt alt först mota fienden, bakom det skulle slå hela nationen. Om det oaktadt franska folket skulle tvingas till en neslig sfred, så skulle den ej kunna bli varaktig; franska natronen skuile endast tänka på att åter komma till sin rätt. Nyfiken afvaktade den europeiska verlden, hvad beslut konung Wilhelm nu skulle fatta. De sangvini-ka trodde, att kunungen skulle antaga elt stillestånd och föreskrifva sina vilkor; ty kampen inträdde nu i ett nytt skede. Men tyskarne kommo med sina adresser, hvari han upymanades att bestämma vilkor, som gjarde Frankrike så vanmäktigt, att man ej mera behö de att af detsamma frukta nagot kris. Elsas och Lothringen skulle nänryckas det. Såväl sjelfständiga som officiela och oificiösa tyska organer törklarade, att regeringstörändringen 1 Frankrike ej anginge Tyskland, som torde krig icke mot Napoleon, utan mot franska nationen; och såväl Staatsanzeiger?, som Bismarcks tidning Nordd. allg. Lein. yttrade sig i den anda, att Preussen ej ville erkänna den nya regeringen i Frankrike. såsom icke folkrättsligt bestående. De tyska drnicerna anträdde marschen till Paris. E:t stillestånd efter kapituleringen vid Sedan, hvilket gifvit franska nationen tid att genom allmän omröstning uttala sig för sin regeringstorm och välja sina representanter, för att dessa måte kunna i folkets namn underhanda om fred med Tyskland, skulle varit detta värdigt. En fred på för Frankrike drägliga vilkor skulle varit för Tyskland fördelaktig. Den skulle vunnit den besegrade nationens aktning och möjligen kunnat inleda mellan Tyskland och Frankrike ett tillstånd af, om icke vänskap, åtminstone ömsesidig väl vilja; den skulle stadgat Tysklands politiska ställning i Europa och gjort dettas makter öfvert ie om, att konung Wilhelm och Tyskland talat sanning, då de sagt sig endast ha uopas ired i sigte; den skulle slutligen satt Tyskland i stånd att, respekteradt af det öfriga Europa, genomföra sin enhet på en fri ock national grundval, isynnerhet om ) Denna del af konung Wilhelms proklamation har vår kollega H.-T. ännu icke kunnat förmå sig att meddela, utan blott slutet, som afser sjelfva sät