Göteborgsposten – 19 september 1870, sida 2

( mT DaugarucCiI I1IRLIAUL utaäunvetRnCII. Ö H41 1 också de båda förut omnämnda jättemörsarne gjort rent hus. Preussarnes behandling af sina krigsfångar. Daily Telegrapat, som ej kan misstänkas för partiskhet, lemnar följande ohyggliga skildring från sin korresp. om det sätt, hvarpå preussarne visa sig mot sina franska krigstängar: Sedan kapitulationen vid Sedan hafva nu fem dagar förflutit, och under denna tid hafva de officerare och soldater, som icke velat förpligta sig att ej föra vapen mot Preussen, varit nödsakade att kampera under bar himmel utan tält eller något skydd omot väderleken, och med endast så mycken föda ut de just kunnat uppehålla lifvet. På en sank äng igga dessa 80,000 man sammanhopade som farskockar. Icke en köttbit hafva de erhållit sedan kapitulationen och allt hvad de haft att lefva af var en hård fältskorpa pr man hvarannan dag. En officer at mina bekanta, en känd, tapper adelsman, frägade mig, om jag ej kunde anskafta honom ett bröd ock då jag gaf honom det jemte några skifvor kött och en halt kyckling, som jag från Florenville fört med mig till frukost, slukade han det som en hungrig varg, efter att först broderligt hafva delat med sig åt sin uppassare. Jag erbjöd honom hälften at mina få banknoter, men han svarade, att både han och hans kamrater hade mynt nog, men att de preusSiska myndigheterna icke engång tillato fängarne att köpa hvad de behöfde. Gemenskapen hade det ännu uslare än officerarne. Fyra dygn hafva de nu legat under bar himmel under ett ösande regn, så att de icke allenast voro genomvåta, utan tycktes somliga hafva legat flera timmar i vatten. En mängd voro insjuknade i feber, andra ledo af magplågor och hundratals kunde knappast af gikt resa sig upp. Men ingen läkare fanns i närheten. De franska läkare, som blifvit tillfångatagne, voro skickade bort till sina sårade, och de andra stackarne, hvilka af brist på hjelp voro döden nära, fingo hjelpa sig sjelfva så godt de kunde. Man skulle knappast kunna tänka sig en kristen nation handla så mot sina krigsfångar. Hade den preussiska hären lidit af brist, måste naturligtvis de fångna dela samma öde. Men så var icke förhållandet. Preussarne hade fullt upp af proviant och gemenskapen erhöll två mål kött dagligen. Hela landet brandskattas för att litnära dem och den stad eller by, som icke kan erlägga den pålagda beskattningen, hur dryg den än är, är hemfallen till plundring. Idag såg jag omkring 7000 franska fångar transporteras till en jernbanestation för att sändas till Preussen. Soldaterna afmarscherade först och officerarne två timmar selnare. Det hade icke varit mer än vanlig höflighet, om man låtit dessa stackars män få aftåga i fred. Men detta fingo de ej. Framför dem gick en musikkår spelande preussiska segersånger, fångarne måste som på en exeicisplats marschera i afdelningar och till och med officerare blefvo, om de ett ögonblick saktade sin gång, slagna med gevärskolfvar under rop af: Vorwärts! Vorwärts! Utmattade, uthungrade, feberoeh giktsjuka, drefvos både soluater och officerare framåt i en marsehtakt nästan dubbelt hastigare än vanligt. Jag har åtskilliga år tjenat i den engelska armeen och engång råkat i fångenskap bland Sikherna, men blifvit af dem mycket väl behandlad. Jag har färdats i Turkiet, Syrien och Mindre Asien och har sett mycket som i europeiskt hänseende skulle med rätta kallas barbarisk fångsbehandling. Men så sant som Gud engång skall blitva min domare, har jag aldrig i hela mitt lit sett så mycken brist på känsla, som i det sätt hvarpå preussarne behandlade de vid och i Sedan tagna fransmännen. Om den för hvilken jag hyser den största aktning på jorden berättat mig hvad jag i dag sjelf bevittnat, skulle jag icke trott honom. Till och med nu, då detta uppträde af raffinerad, långsam, beräknad och låg grymhet står för mina ögon, kan jag knappast tro hvad jag sjelf sett och betänker mig nästan på att meddela hvad jag skrifvit. Man kan likväl vara förvissad om, att mina ord gifva blott en svag föreställning om verkliga törhällandet. Man skall kanske förebrå mig, att jag icke underrättade några högre preussiska officerare om, hvad jag i dag varit vittne till. Men jag har gjort det, och af tre, till hvilka jag vände mig, anmodade mig de två i all höflighet att sköta mix sjelf, hvaremot den tredje svarade med en massa svordomar öfver franska nationen i allmänhet och dess armå i synnerhet. Om blott ett engelskt sällskap till Maasdalen skickade personer, som aro i stånd att nogo undersöka förhållandet, skola de finna att hvad jag berättat, är en bagatell mot hvad jag kunde hafva sagt. De skola finna, hvad jag funnit, nämligen att fran Elsas gräns till den plats der preussarne nu befinna sig, hafva deras trupper utplundrat innevanarne i hvarje by de tågat igenom. När de, som alltid, pålagga betolkningen en reqvisition och dessa icke kunna utlemna det fordrade beloppet, lemnas byn till plundring. Mau skulle likväl finna sig i dessa reqvisitioner om de inskränka sig tili lifstörnödenheter. Men när t. ex. en liten by, hvars hela inkomst belöper sig till 50,000 francs om året, och hvarest innevånarne aldrig dricka annat än fruktsatt, strasbou.ger-öl eller surt vin, får order att utlemna 25.000 francs kontant, 600 fina cigarrer, 1800 medelfina och 600 simpla, 60 buteljer champagne, 200 buteljer Bourgogne och 1000 buteljer Bordeaux, så tänker alla ovilkorligt på hvad en sådan makt skulle göra, om den blef herre i Europal I Elsas och Lothringen äro preussarne fruktade, hatade och ansedda som en förbannelse, sänd at