Göteborgsposten – 16 september 1870, sida 2

Ah! säkert ligger det någon betydelse i slaktuationerna på själens barometer. Hvad annat än ett instinktlikt medvetande om en stundande lycka kunde ha gjort mig så lätt om hjertat denna morgon? Jag sjöng under det jag . skyndade framåt den obekanta vägen. Fragmenter af gamla italienska serenader och barcaroller kommo tillbaka för mig, som om jag hört dem i går för första gången. Parfymen af de få qvarvarande vilda blommorna, lukten af bränd torf på afstånd, den friska höstbrisen, den klara blå himlen — allt var obeskrifligt angenämt för mig och det förekom mig som om denna behagliga promenad var ett slags förnyelseprocess, ur hvilken min själ skulle framgå renad från alla synder. — Jag har att tacka George Sheldon för mycket, sade jag för mig sjelf, alldenstund jag genom honom blifvit nödsakad att uppfostra mig sjelf i den skola som förestås af menniskans bäste skolmästare — ensamheten. Jag tror nu utt jag aldrig mera kan bli en äfventyrare. Dessa ensliga vandringar ha haft till följd, att jag upptäckt en ådra af allvar i min nutur; hvarom jag hittills varit okunnig. Hvilket ofantligt inflytande omgifningen utöfvar på en menniska! Hos Paget var jag Paget. Men några timmars tåtea-tete med naturen kommer mig att afsky Pagets sällskap. Jag hade nu passerat öfver ett hedland inpå oålade trakter. Jag såg får beta på ett stort fält på andra sidan om den väl vårdade häcken bredvid vägen och på långt håll såg jag taket af ett landthus. Jag såg på min klocka och fann att jag ännu hade en halftimma till mitt förfogande; jag gick derföre fram