Göteborgsposten – 13 september 1870, sida 2

frälsar folket från all fara, som lifvar alla sinnen och ånyo lyftar Frankrike till storhet och glans? Ja, det :tro parisarne, derom känna de sig öfvertygade; ty annorlunda kan man icke tolka det jubel, den entusiasm, som i går herrskade i Paris. Det är icke möjiigt att beskrifva, eller att i sin fantasi göra göra sig dem aflägsnaste föreställning om uenna hänryckning, som parisarne lade i dagen. Entusiasmen i Berlin öfver vunna segrar har sannerligen icke kunnat öfverträffa det jubel parisarne den dagen visade — och detta dagen efter den de lidit ett det förfärligaste nederlag och under det att fienden kanske i forcerad marsch ilar mot hufvudstaden! Förundransvärda, sorglösa, lättsinniga nation! I försår grät den högt af smärta, tårar voro i allas ögon, harm och förbittring rasade i allas hjertan och 12 timmar efter den olycka, som öfverväldigat och krossat dem, står glädjen högt i skyn, hängikver den sig till den mest lekande tröjd, derför att den fått ett namn förändradt, att man förespeglat den en ny chimere och berusat den med nya drömbilder! Låtom oss hoppas till Gud, att den icke må bittert ångra sitt jubel och sin lättsinniga glädje! Jag skall söka att meddela er några enkla scener af gårdagens stora händelser. Från tidigt på morgonen hade bataljoner af nationalgardet, några i uniform och fullständigt beväpnade, andra civilt klädda med geväret på axeln, tågat ned mot Place de la Concorde under rop af: le decheance! Vive la rpublique! Klockan 12 var den ofantliga platsen, kajen, rue royal till Madeleinekyrkan och de tillstötande gatorna ott oöfverskådligt menniskohaf, som oroliga böljade fram och tillbaka: Stod man på Madeleinekyrkans öfversta trappsteg och såg ut öfver platsen, hade man ett inponerande skådespel för ögonen. De tusentals fanorna, sirade med blommor och blad, de blanka bajonetterna som glimmade i solskenet, poniergardet till häst i sina lysande uniformer, de många vagnarne på rue royale, uppfylda af eleganta damer, de brusande springbrunnarna på Concordiaplatsen, de höga gaskandelabrarne omvirade med röda silkeslappar, Strasbourgs staty täckt med blommor och grönt och slutligen till höger Champs Elystes präktiga menniskofylda aller, begränsade af triumfbågens mäktiga byggnad i fonden — allt detta var en syn, som i förening med ögonblickets allvar och högtidlighet, gjorde ett storartadt, öfverraskande intryck. Emellertid begärde nationalgardet vensterns medlemmar, att vakten vid corps lgislativ måtte öfverlätas åt detsamma; polisen och linietrupperna drogo sig efter några mindre handgemäng tillbaka och nationalgardet, åtföljdt af massan, trängde in på gården. Kl. 2 visade sig Schneider uppfordrande mängden till lugn och enighet, men han blef illa emottagen och två nationalgardeskaptener kunde med knapp nöd införa honom till de inre rummen. Nu uppträdde Gambetta, Jules Favre och Cremieux, bönfallande mängden att låta kammaren diskutera i ro. Mötet som kl. 2 blifvit upphäfdt, återupptogs emellertid kil. 123, under det att den stojande mängden, svängande sina fanor, skrikande -vive la republiduev uppfylde tribunerna, Den öfriga massan hade trängt in i la salle des pas perdus, men hölls ännu tillbaka från förhandlingssalen. En mängd af de deputerade lemnade sina platser, nekande att afhandla något under en sådan agitation och Schneider, Gambetta och Picard vände sig isynnerhet till publiken på tribunerna för att åvägabringa lugn och tystnad, men allt var förgäfves, man svarade med vilda skrän: lefve republiken! kort derpå rusade mängden in genom stora dörren, belägen midt emot talarestolen, de tillstädesvarande deputerade sökte att göra motstånd, det urartade till ett kort handgemäng, hufvudmannen lemnar platsen och förvirringen har nått sin höjdpunkt. Först ett par timmar sednare upptages mötet på nytt, och venstern (-högern var icke representerad) proklamerade nu republiken. Under det att dessa scener föregingo, voro ingångarne till Tuilerierna stängda och på karousselplatsen kamperade gardesoch guide-grenadiererna. Mängden som drog förbi slottet nöjde sig med att ropa: Vive la rpublique! Men plötsligt vid pass kl. 3, då en bataljon nationalgarde defilerade på Concordiaplatsen längs med tuilerieträdgården, störtade mängden lös på staketet, nedrefvo örnarne, tusende armar grepo fatt i staketets jernstänger, hvilka snart gåfvo efter och mängden spred sig i trädgården, utan att förofrigt förstöra något. Trupperna på karousselplatsen lemnade snart rum för nationalgardet. En del af mängden bröt in i postrummen spatserade omkring i salarne och beundrade taflorna och möblerna. Jag såg en blusman ligga och röka sin pipa i ett fönster af la salle des marschaur, med en den likgiltigaste min i verlden. Ingenstädes gjorde massan den ringaste oordning, hvilket ger hela händelsen en så fremmande prägel emot de öfriga här utagerade revolutioner. Naturligtvis förnekade sig icke heller nu fransmännens skämtsamhet, i det de skrefvo på tuileriernas murar åt gatan Rivoli med krita: lägenheter att hyra, eller man hänvänder sig till portvakten 1 trappa upp. Men hvar befann sig väl kejsarinnan? Hon hade på morgonen begifvit sig i statsrådet att underteckna en tronafsägelse, men ministrarne hade bedt henne vänta och afvakta händelsernas gång. Först kl. 2, då hon såg hvilken vändning saken tog i kammaren, lemnade hon Tuilerina i en simpel vagn, ledsagad af en hofdam och två officerare. Kl. 3 refs flaggan ned från slottets stora kupol. I går afton kl. 9 reste kejsarinnan med allmänna tåget till Belgien, hvarifrån hon ämnar begifva sig till sin son. Stackars qvinna! Hvilket plötsligt fall från kronans höjd och glans till sorg och landsflykt. Äfven prinsessan Clotilda, prins Napoleons gemål, lemnade på samma gång Palais-Royal. Hon hade förklarat sig icke vilja lemna Paris, så länge kejsarinnan befann sig i tuilerierna och icke förr än hon af omständigheterna nödgades dertill. Från Palais-Bourbon begaf sig folkmassan emellertid till Hotel de ville, hvarest namnen på den provisoriska regeringens medlemmar skulie proklameras. Jag följde dit med mängden. Gården, den präktiga trappan, Louis XVI, den stora audienssalen, allt uppfyldes i ett ögonblick af menniskor. Kejsarens porträtt och byster blefvo öfverallt nedritna och på några ställen sönderslagna. Medan venstern diskuterade om valen till medlemmar, utdelades listor med de mest populära namn Pelletau besteg balkongen och talade till mängden, i samma ögonblick uppstod en stark rörelse, stormande utrop, acklamationer och fanatiska utbrott. Rochefort, som man släppt ut från St. Pelagie, kom körande i öppen vagn följd af en oerhörd, skrikande folkhop. Kort derpå utträdde en person på balkongen, blek och upprörd och omgjordad med ett rödt skärp, mottagen med ursinning entusiasm. Arago infinner sig. Rochefort störtar i hans armar, de hålla hvarandra tätt omslingrade — tablå ledsagad af nya rop: YYrve Rochefort!, Vive la republique !, handklappningar, acklamationer, afsjungandet af Marseillaisen 0. 8. v. Några ögonblick derefter satte man den frygiska mössan på spetsen af den stora fana, som vajar från fronten af Hötel de Ville, namnen på den provisoriska regeringens medlemmar upplästes och mottogos med stormande bifall. Folket skingrade sig i staden, för att förkunna den stora nyheten om