Göteborgsposten – 13 september 1870, sida 1

Fran Utlandet. Mellan oss och vår kollega -Handelstid ningen har någon tid rådt en meningsolikhet angående en detalj i det stora krigsdrama, som f. n. upptöres i vestra Europa, hvilken, märkligt nog, omfattar hela den politiska verlden i närvarande stund, ehuru i annan form. Emedan vi icke anse en så verkligen högtidlig stund som den närvarande egna sig sor en ofruktbar polemik och äfven derför att vår kollega uppträder med vapen, som böra inom en hederlig journalistik vara lika ogiltiga, som de explosiva kulorna i det fysiska krigförandet, neml. med vrängda citater, ämna vi icke sysselsätta oss med vår kollegas kuriositeterutan hålla oss till fakta. Då konung Wilhelm af Preussen i krigets början gick öfver gränsen, utfärdade han en proklamation, i hvilken han sade: Eftersom kejsar Napoleon till lands och till sjöangripit den tyska nationen, som önskade och ännu önskar att lefva i fred med det sranska folket, har jag tagit öfverbetälet öfver de tyska armerna, för att tillbakakasta denna inkräktning, och jag har af militära skäl ledig act ölverskrida Frankrikes gränser. Jag för krig mot soldater, icke mot franska nationen. Den senare skall derför fortfarande få åtnjuta säkerhet Vice presidenten i republiken Frank rikes provisoriska regering samt dess utrikesminister Jules Favre, hvars förmåga i ting af denna art ingen kan bestrida, har begagnat sig af detta konungens uttalande, för att i en cirkulärnote till de europeiska hofven framhålla, hurusom kejsar Napoleon nu fallit och transka nationen sjelf tagit sina öden i egen band genom en republikansk styrelse, hvars medlemmar ogillat kriget, hvadan den af konung Wilhelm åberopade krigsorsaken egentligen icke mera finnes, så att ansvaret för krigets fortsättande faller på konungen. Mot detta Favres yttrande uppträder ryska regeringens officiela press jemte några af Englands större udningar, hvilka ingalunda törneka det rikuga i Favreks tolkning at konangens uttalande, men bestämdt förkasta den slutsatsen, att franska tolket ej skulle med sin förre herrskare, Napoleon, dela ansvaret tör kriget. Det gillade tvärtom kriget ända derhan, att det ryckte flera republikaner med sig. Had-, sager Times, kriget visat sig vyChgi i stallet för olyckligt, så ar det visst, att kejsardömet skulle varit fast grundadt och prefekternas vänner i landsorten oantastligare an någonsin. Detta är en sorglig sauning, som icke bör glömmas, på grund af de prakgHHzin — Nr ,