Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 2

Sedan och allt hvad i staden inrymdes åt segraren, i insigt derom att längre motständ var omöjligt och blott kunde medföra fullkomlig undergång. Kejsaren kunde icke motsätta sig de fordringer, som klokheten förestafvade, ej heller förmådde han ingjuta mod hos de tappre män, hvilka nu förtviflade Man sökte efter en hvit fana, men ingen sådan fanns att få. Man måste åtnöja sig ett hvitt tygstycke fästadt på spetsen af en lanciers lans. General Lauriston steg upp på bröstvärnet och svängde den improviserade fanan fram och tillbaka, medan en trumpetare vid hans sida blåste sina signaler. Men under det förskräckliga larm och den förfärliga oreda, som här rådde, ådrogo sig hvarken fanan eller trumpetstötarne belägrarnes uppmärksamhet, och först när portarne öppnades, efter flera försök vid hvilka både officerare och soldater fallit eller sårats, började tyskarne ana hela omfånget af deras underbara seger. Elden afstannade plötsligt. Blott några enskilda skott hördes då och då, och när sedermera utefter de af blod fuktiga höjderna och dalarne den visshet trängde fram genom den sig småningom skingrande krutröken att fienden bad om nåd, då höjde sig i rymden ett omätligt, obeskrifligt jubelrop från de tyska härskarorna. Tusentals pickelhufvor, hjelmar och tschakåer, tusentals sablar och bajonetter höjdes och skimrade i aftonsolens glans. Hvilken bitter tillökning i deras smärta måste icke detta jubelrop hafva utgjort för de sårade fransmännen, hvilka nu orforo att de ljutit sitt blod förgäfves, under det de fallne tyskarne vid deras sida, lemlästade och blödande, sökte att med sina svaga röster förstärka jubelropet. En officer berättade mig att han sett en högrest tysk soldat, hvilken dittills legat i dödskamp med handen hårdt tryckt mot sidan, springa upp vid ljudet af dessa segerrop, bryta uti ett krattigt hurra, svänga handen öfver hufvudet och derpå under det blodet häftigt vällade fram utur såren, falla död ned öfver en fallen siendes kropp. — Och nu gick solen ned i vester, lysande ännu preusserkungen på hans väg till högqvarteret i Vendresse — en fård som var en fortsatt ovation från alla de truppers sida hvilka voro lägrade söder om Meuse. Kronprinsen af Preussen fick emottaga en icke mindre entusiastisk hyllning, när han begaf sig till Chimery. Öfverallt visste man att kejsaren öfverlemnat sig utan vilkor, och att franska hären stod i begrepp att kapitulera; eller som en tysk soldat uttryckte sig: Kaiser kaptirt, Armee kapitulirt! Gatan i den lilla stad, hvarest kronprinsen hade sitt högqvarter, erbjöd en egendomlig anblick. Den var besatt med soldater, hvilka bildade rader med tända ljus i händerna, och så lugnt var vädret, att lågorna knappt rörde sig. Det tycktes nästan vara en sviken förhoppning för soldaterna att kronprinsen icke förde kejsaren med sig. Det föreföll ock som om de eländiga innevånarne i staden deltagit i glädjen öfver kejsardömets fall. De ställde ljus i fönstren, och min värd, en gammal soldat som under Ludvig Filips tid deltagit i de afrikanska krigen och säkert mer än en gång ropat sitt: vive TEmpereur! bad mig nu att jag skulle låna honom ett ljus till, hvilket han kunde sätta i fönstret, ty, sade han, cela sera plus digne. Det var sent när kronprinsen satte sig ned vid middagsbordet och för första gången under fälttåget föreslog han en skål för:Kungen och Armån! Den blef drucken i champagne, också något sällsynt, men champagnen utgjorde ett krigsbyte, som ett preussiskt dragonregemente tagit från kejsarens bagage och sändt till kronprinsen. D. 2:dre på morgonen. Då kejsaren, som tillbragte en gruflig natt, i dagningen blickade ut, såg han öfverallt i dalar och på höjder, en skog af jern och stål, batterier på hvarje framstående punkt, rytteri på hvarje slätt, täta skaror af tyskar, så långt hans öga kunde nå. Han fattade då sitt beslut. Han ville begifva sig till konung Wilhelm och söka af honom utverka någon mildring i vilkoren. Ledsagad af några få stabsofficerare till häst begaf kejsaren sig på väg från Sedan i en wienervagn. Grefve Bismarck låg i sin säng i sitt qvarter i Donchery, då en officer kom inrusande och anmälde, att kejsaren kom för att tala med honom och konungen. Grefvce Bismarck steg upp, klädde sig hastigt och skyndade kejsaren till mötes. Då hans majestät steg ur vagnen, blottade Bismarck hufvudet och stod med hatten i hand, och då kejsaren bad honom sätta den på hufvudet, svarade han: Sire, jag mottager ers majestät på samma sätt som jag skulle mottaga min egen kunglige herre. I närheten af det ställe der mötet egde rum låg ett litet hus som tillhörde en af de väfvare af hvilka det finnes en mängd omkring Sedan. Grefve Bismarck gick i förväg ditin, steg uppför trappan och såg att stora rummet var uppfyldt af väfvare och åtskilliga väfveriredskap. Han gick derföre ner igen och fann kejsaren sittande på en sten utanför dörren. Två stolar buros ut ur huset. Kejsaren satte sig på den ena och Bismarck på den andra till venster om kejsaren. De officerare som åttöljt den fallne monarken lågo ett stycke derifrån på en liten gräsplan. Det var ett märkligt samtal, som väl skall få sin plats i historien för everldelig tid. Hufvudämnet för detsamma var fred, men grefve Bismarck kunde ej af kejsaren erhålla någon slags försäkran i detta hänseende. Hans majestät förklarade att han ingen myndighet hade. Han kunde ej sluta fred; han kunde ej gifva hären eller marskalk Bazaine några befallningar; kejsarinnan var Frankrikes regentinna och hennes ministrar tillkom det att föra underhandlingar. Grefve Bismarck anmärkte då att det i så fall gagnade till intet att samtala om politiska saker och att det ej skulle tjena något till att tala med konungen. Kejsaren önskade att tala med konungen sjelf, men grefve Bismarck förklarade att det ej var möjligt uppfylla denna önskan förran kapitulationen vore undertecknad. Härmed slutade sammankomsten, Grefve Bismarck gick bort för att tala med konungen och kejsaren drog sig tillbaka för att rådgöra med sina officerare. Det var ett förfärligt ögonblick. Garnisonen i Sedan var ursinnig vid tanken på en kapitulation. Men öfverallt rundtomkring på höjderna sågos batterierna, som skulle sända ett hagel af eld ner på den olyckliga staden. Omkring 600 kanoner skulle utkasta en eldström mot hvartenda hus. Med några kanoner på vallarne, med dat alldeles ödelagda franska fältartilleriet kunde staden ej göra något allvarsamt motstånd. Trupperna utanför skulle ha blifvit slagtade på ett sätt till hvilket historien aldrig haft något motstycke. Slutligen gick man in på den fordran som fransmännen uppställde med hänsyn till officerarnes vapen och hedersord. Kl. half 12 undertecknades kapitulationen. Då allt var ordnadt sammanträffade konungen af Preussen med sin kejserlige fånge på en skogbeväxt backe, som stärcker sig ner till Maas. Ett litet stycke utanför Sedan, och genom floden skildt derifrån, ligger ett vackert landtställe med trädgård och drifhus. Omkr. kl. 2 begaf sig konungen med sin lifvakt och en eskort af kyrassierer samt ledsagad af kronprinsen och en stab af generaler till slottet, som var präktigt möbleradt, och mottog kejsaren, som kom med sin stab och sin eskort, hvilka blefvo uppställda, på andra sidan allen midtemot kyrassiererna. Konungen och hans fånge drogo sig tillbaka in i drifhuset, och staben utanför kunde se dem i allvarlgt samtal. Efter sammankomsten med konungen hade kejsaren några ögonblicks samtal med kronprinseu, under hvilket han var mycket upprörd. Hvad han tycktes lägga stor vigt på var, att han ej skulle föras förbi sina egna soldater. Resultatet blef emellertid att hang maiectät 3 dat han AÄnclada undeå