Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 2

Från Sedan. Till hvad vi berättat om sjelfva slaget, vilja vi ytterligare foga följande episoder, hemtade ur William Russells utmärkta korrespondenser till ÅTimes: Den ena balerska armkåren under v. der Tann hade efter flera fruktlösa försök ändtligen lyckats erhälla fast fot i byn Bazeille. Det var då som, enligt baierska berättelser, kejsaren deltog i striden. Under förklaring att han ville göra tjenst som simpel soldat, slöt han sig till en anfallskolonn, hvilken var sammansatt af återstoderna från åtskilliga regementen och som skickades fram för att drifva bairarne tillbaka. Men korselden från det dels på höjderna vid floden dels på andra sidan vägen uppställda tyska artilleriet, var alltför stark för att kunna uthärdas af trupper, hvilka redan voro försvagade genom lång tids olycklig strid och genom förfärliga förluster. Kulor och granater regnade ned rundtomkring honom och särskidt exploderade en granat omedelbart framför honom, så att han alldeles skymdes af röken. De officerare, som omgafvo honom, förmådde honom att draga sig tillbaka, och bairarne följde omedelbart efter, besatte Balan och fortsatte striden på sjelfva fästningens glacis. Förmodligen är det detta ögonblick, som general Wimpften syftar på, då han i sin proklamation till armen ar om ett afgörande ögonblick, vid hvilket en sista anstränguing måste göras för att till hvad pris som helst slå sig igenom. Men, säger han, af hela den stora armeen på 90,000 man äterstodo blott 2000 man som infunno sig när appel slogs: af återstoden voro ungefär 20,000 i preussarnes händer säsom fångar och 8000 hade fallit eller voro sårade. Den återstående delen at hären uppgående till 60,000 man, hade vid denna tid blifvit fullständigt desorganiserad, utgjorde en massa utan ordning och utan disciplin, villig visserligen till att såra, men icke till att slås, och hade blifvit drifven samman i en förvirrad hop af det fientliga öfverväldigande artilleriet, hvars verkan i moraliskt hänseende var minst lika stor som i fysiskt. Den bitterhet, hvarmed officerare och soldater riktade anklagelser mot hvarandra, visade att redan långt innan slaget ett af de vigtigaste vilkoren för en a.mes kraft saknats. Der saknades icke blott den hjertliga inbördes tilliten mellan det franska befälet och de menige, utan officerarne voro tillochmed på visst sätt rädda för sitt manskap. De tordes icke med stränghet göra disciplinens fordringar gällande af fruktan för att soldaterna då skulle bli rent bångstyriga. Man san alls icke föreställa sig eller beskrifva det skådespel, som uppstod, då denna arme eller denna uniformerade sammanrafsade hop hade blifvit riktigt föst samman af sina förföljare ech nu i allsköns ro blef nedskjuten. Franska artilleriet hade taktiskt upphört att åt nrmns öfriga vapenslag gifva något skydd. Kanonerne på Sedans vallar äro några lägliga små tirgestar från anno 1815, och blott undantagsvis finnas enskilda pjeser af större kaliber ibland dem. Sedan, som fullständigt beherrskas från Meuseflodens södra strand, gjorde icke större nytta än en alldeles öppen stad, hvaremot dess vallar voro till hinder för fransmännens egna rörelser. Kejsaren begaf sig tillbaka till staden, men helt visst ej för att komma i säkerhet, utan för att undgå trängseln bland vanmäktiga soldater. Ett formligt regn af tyska granater föll ned öfver staden och dess förskräckta innevånare, hvilka ej fått tid att flykta. De utnnför fästningen lägrade franska trupperna hade från morgongryningen kämpat utan att erhålla föda, och i staden fanns ingen möjlighet för att nu förskafta dem sådan. De voro förbittrade och uppstudsige, öfverhopade sina officerare med skymford, och hvarje granat, som föll, förökade deras raseri. Det var förbehållet en at dessa granater en stor mission. En sådan föll ned i en fabrik eller ett magasin, hvarest lätt antändliga ämnen förvarades. En väldig eldpelare slog upp emot himlen, och en sky af tät, hvit rök spred sig öfver halfva staden, ingifvande farhäga tör en afgörande katastrof, explosionen af ett krutmagasin eller något dylikt. Någon explosion hördes emellertid ej utaf, men branden fortfor. Icke destomindre var det denna granat, som ytterst afgjorde beslutet att ötverlemna