Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 1

den in i den belägrade staden och derefter bringa Frankrikes tappra borgare samt hjeltemodig abesättning Frankrikes, Paris och den republikanska regeringens tack. Kejsardömets anhängare Jerome David, Persigny, Gramont och Ronher ha anländt till London. Den eiste, senatspresidenten, kunde med knapp nöd undkomma en pobelhop i Calais, då han skulle bege sig ombord på ångbåten. Han räddades endast genom den engelske kaptenens kraftiga uppträdande. Det berättas. att Louis Blanc skall bli republikens sändebud i London. Till chef för nationalgardet i Seinedepartementet har Trochu utnämnt general Lamotterouge, en veteran som deltagit i såväl Krimkriget som det italienska fälttåget. Mac Mahon blef vid Sedan svårt sårad af en preussisk granat i ena skuldran och i underlifvet. Han ligger på ett sjukhus vid belgiska gränsen. På grund af de framställningar, som gjorts hos konung Wilhelm, har denne nu omsider befallt, att den belägrande styrkan utanför Strasbourg hädanefter skall beskjuta endast fästningen och ej mera sjelfva staden, hvars lidanden väckt harm och smärta inom hela Europa. Derjemte har konungen, i strid mot den belägrande armåeens betälhafvare, tillstadt, att de qvinnliga innevänarne få lemna staden, hvars ena port öppnas härför hvarannan dag. Vittnar detta konungens beslut om en fastän väl sent utvecklad känsla af mensklighet, så bevisar ett annat påbud grymhet. Konungen har neml. befallt, att de franska skarpskyttekårerna, hvilka ej bära någon uniform, utan blott ett rödt kors och röda ränder på mössa och byxor, skola, när de tagas med vapen i hand, skjutas, och om de ej begagnat vapen, skola de föras till Tyskland i tio års tängelse. Franska regeringen har besvarat detta påbud med den förklaring, att hon skall taga alldeles lika repressalier på de preussiska soldaterna ur landtvärnet och landstormen, hvilka äro nationalbeväpning de likasom de franska skarpskyttekårerna. Toul skall bombarderas med kanoner, som tagits från den franska fästningen Marsal. Franska senaten höll i Söndags åtta dagar sill sista möte, hvilket öppnades kl. !(,1 af presidenten Rouher. De flesta senatorerna hade insunnit sig, och sedan protokollet öfver foregående möte blifvit uppläst, yttrade en senator: Om kejsaren segrat, skulle jag och alla med mig hyllat honom; nu är han ötvervunnen, men jag säger ännu såsom förut: lefve kejsaren! Rouh er utbrast genast: Lefve kej-aren ! Detta rop upprepades af — ven delsenatover! Rouher tog derefter på följande sätt till ordet: De allvarliga händelserna ha manat mig till att genast sammankalla senaten, och jag föreslår, att den förklarar sig permanent (ja! ja!). Jag behöfver ej dröja vid dessa händelser, som j alla kännen. Vi inåste nu afvakta den lagstftande församlingens beslut, men vi skola afven rådgöra om, hvad som bör göras, och ifall de förslag, som i natt väckts8 inom lagstiftande kåren, komma till senaten (Favres och Thiers), så är det min innerliga öfvertygelse, att de skola bli ens:ämmigt förkastade. (De festa senatorerna: ja! ja!). I närvarande stund förhandlas frågan inom lagstiftande kåren. Jag atvaktar underrättelser derifrån, och jag föreslår, att vi uppskjuta förhandlingarne, tills de ingå. Senatorerna samlade sig derefter i ew stort antal grupper, inom hviika de ifrigaste samtal fördes, tills underrättelser om republikens utropande ingick, då medlemmarne aflägsvade Big. Om lagstiftande församlingens sista sammantråde i Söndags åtta dagar tillägges till hvad vi förut berättat, att de deputerade började åter samlas kl. !(;4, sedan utskotien törhaadlat om de inlemnade förslagen af Pal kao, Thiers och Favre. Presidenten Schneider, som intagit sin plats, sökte förgiitves att få åbörarne till att tiga, fastän han understöddes af Gambetta och Crmeux. Då Palikao inträdde med några deputerade af högern, uppstod ett så förfärligt skrikande, att de måste draga sig tillbaka; de gjorde derefter ytterligare försök att komma till sina platser, och då detta misslyckades, gingo de sin väg för alltid. Folket började emellertid tränga in i salen från korridorerna, nationalgardister, mobilgardister och blusmän om hvarandra. Jules Favre fick slutligen öronljud, för att yttra följande: ÅInga våldsamma scener; låtom oss spara våra vapen till våra fiender, och låtom oss strida till sista man! Men i detta ögonblick är framför allt enighet af nöden, och det är orsaken, hvarför vi icke utropa republiken. Dessa ord framkallade våldsamma afbrott, och man försökte att rycka Favre ned från talarestolen. Presidenten Schneider upplöste under denna förvirring sammanträdet, de deputerade ur majoriteten trängdes ut ur salen, och endast medlemmarne af venstern befunno sig qvar. Man ropade: Lesve Rochefort! Till Pelagie för att befria honom. Tudultet var nu obeekrifligt. Till slut ropades: ill Hotel de Ville! En stor del deputerade hade emellertid samlats i ett af presidentens rum, för att återupptaga de afbrutna förhandlingarne. En medlem af venstra centern anmärkte att kammaren ej vore berättigad att fatta beslut om en ny senatsform; om den icke ville kränka nationens suveränitet, måste den låta sig nöja med att välja en komite, som skulle upprätthålla ordniog och försvara landet. Men se or MM ut DÅ — 14