Göteborgsposten – 12 september 1870, sida 1

a4 dericia, med anlöpande af kustorterna. Å 2 Fran Utlandet. Vi befara, att republikanerna i Paris göra sig skyldiga till en missräkning, liksom förut kejsardömet gjort det. Då Napoleon III inledde kriget med Tyskland, hyste han den förhoppning, att han skulle för sig vinna de sydtyska staterna, hvilkas sjelfständighet hotats ar Preussen. Han misstog sig dock grymt häri. Nu synas republikanerna göra sig förhoppningar om, att de skola vinna allians med Tysklands social-demokrater, kanske bringa till stånd en republikansk rörelse i det stora såderneslandet. De skola, äfven de, finna sig grymt gäckade. Så har den s. k. internationala arbetareföreningens afdelning i Paris utfärdat ett upprop till Tysklands socialdemokrater, att det var kejsardömet, som ville kriget, republiken vill freden; arbetarne vilja, om tyskarne draga sig tillbaka, räcka sina tyska bröder en försonlig hand. I samma anda har den gamle egenkäre Victor Hugo, som synes vilja spela en roll, uttalat sig i eu upprop till tyska folket, sägande, -att transka republiken räcker Tyskland sin broderliga hand. Afven den internationala fredsligan uppmanar tyska folket att sluta fred med Frankrike på grundvalen af dettas integritet. Illusioner! Tyska solket är ej bättre, än dess beherrskare, och det bryr sig föga om de republikanska idealerna, om folkfriheten, då det gäller att söka öfverväldiga en hatad nation och slunga denna ned från dess stormaktsställning. Vi hoppas, att fransmännen skola inse det fåtänga i dessa upprop, hvilka man i Tyskland endast skall tolka eåsom frasrika, nen likväl cumjuka anropanden om fred och rörbarmande. Det tyska folket har ledts ifrån kankarne på sin inre trihet af de frestelser etter erofringar, som Bismarck uppväckt hos det; tyskarve äro nu en erötrande nation och transmännen kunna endast genom de yttersta kraftansträngningar bryta ned deras massor. Trognare än följande arukel i Koln. Zeit., återgifver väl ej nagot tyskt blad den stamning, som i sjelfva verket beherrskar det ty-ka folket: Här råder allmänt den åsigten, att Napoleon med afsigt bragt sig i den ställningen att han skulle komma i långenskap. Han hade tid nog att kunna komma ifrån Sedan, såsom han gjorde vid Metz. Om han derför föredrog att begifva sig i preussisk fångenskap, så kunna endast personliga och politiska öfverväganden hafva drifvit honom härtill. Personligen spelar kejsaren såsom en ridderlig fiendes krigstange i alla händelser en bättre roll, än såsom politisk flykting i Belgien eller England. Att han efter kapituleringen af Mac Mahons armå icke kunde återvända till Paris och icke heller kunde irra omkring i Frankrike. utan att vara personligen utsatt tör de argaste kränkningar, ja tillochmed för allvarsamma faror, det behöfver ei vidare bevisas. Men kejsaren leddes vid sitt beslut äfven af politiska skäl. Han spekulerade väl hufvudsakligen på sin motståndares högsinthet; han hoppades. att storheten i hans missöde skulle hos denne väcka rörelse och töanleda gynnsammare fredsvilkor, och dertill knöt sig det ytterligare hoppet, att han på detta sätt kanske skulle rädda för sig och sin arfvinge tronen, hvilken han genom en flykt till utlandet skulle förklarat sig sjelf förlustig. Men derna politiska spekulation torde misslyckas. Det är onödigt att Här nämna, att Tyskland icke skall af sådana skäl minska de för detsamma nödiga fredsvilkoren. Men redan i förväg har Paris, samladt kring lagstifande församlingens venster, upprest sig mot kejsardömet och proklamerat republiken. Det återstår att se, hvad erkannande denna revolutionära rörelse i hufvudstaden skall få i det öfriga Frankrike. Men densamma kan i hvarje fall icke fördröja de tyska armeernas marsch mot Paris. Må partierna i Paris ordna sin regering, huru de behaga, det är deras ensak. Tyskland blandar sig alls icke i denna hexsoppa. Pa krigsoperationerna kan regeringsvexlingen alls icke ulöfva något inflytande. Vi skola i Paris diktera freden, om Gud gitver oss der segern. Från de neutrala makterna kan Frankike ej heller numera vänta något kraftigt bistånd. Österrike har på ett betecknande sätt skyndat att med de kraftigaste åthäfvor för klara sig på det bestämdaste neutralt och har tillochmed återkallat en del redan vidtagna militära förberedelser. Rysslands officiela blad Journal de S:t Petersbourg har börjat en polemik med Jules Favre, hvilken rent ut innebär, att Frankrike bör afträda, kanske slopa, vissa fästningar. I Eugland åter förordar -Times, att Elsas och Lothringen skola afträdas. Daily News varnar dock Tyskland emot dylika fordringar, emedan dessa provinsers införlifning blott skulle bli en källa till nya krig. Frankrike har ej hjelp att vänta af någon annan än sig sjelf, åtminstone icke under den närmaste tiden, om det framhärdar i sitt beslut att icke vilja anse sig öfvervunnet, förrän det ytterligare nedtryckts. Men det skall, låtom oss hoppas det, i sig sjelft finna denna kraft, som det behöfver, för att triumfera öfver sin fiende och öfver denna apatiska köld, som några af makterna visa, den blindhet i afseende på sin egen framtid, för hvilken de äro offer. Nordamerikas Förenta Stater hafva skyndat att erkänna den franska republiken i en hjertlig skrifvelse, hvilken likväl icke innehåller något om kriget och dess följder, så att man väl kan antaga, att Förenta Staterna skola oaktadt sin varma sympati för den franska republiken, fortfarande iakttaga samma hållning som förut. Times och Daily News bemöta Favres cirkulärnote och anmärka, att det franska folket ej kan undandraga sig ansvaret för kriget, sedan det gillat detsamma. Österrikes, Rysslands, Turkiets och Frankrikes sändebud i London ha täta sammankomsr AA