Göteborgsposten – 5 september 1870, sida 2

blodiga spår af segrarne och de besegrade ännu låda. I mången blick läste man tydligt medvetandet, att det endast var mindre betydande ögonblick i den stora kampen, om hvilka dessa trofer vittnade. Med hvilket gräsligt jubel skulle icke Paris hafva helsat ett dylikt segerbyte, i sin feberaktiga spänning om den stora nationens ära — det enda bandet i denna vilda partiförvirring. Med blottade hufvuden stodo vi, när vi här skulle sänka våra fallna hjeltar i den fosterländska jorden. Med blottade hufvuden som vapenbröderna vid de stora grafvarne på slagfälten. Vi känna den anda, af hvilken våra förbleknade söner voro uppfyllda, då de gingo i döden för kung och fosterland. De drogo likväl så frimodiga i kamp för vårt folks stora och sköna uppgift. Men denna oroliga, åt vilda passioners lek hemfallna nation, som ånyo bringat en onödig olycka ötver Tyskland, anar knappt, att det finnes moraliska makter, tör hvilka den måste böja sig; moraliska makter, mot hvilka de yppersta vapen och den mest roflystna soldatesk förgätves kämpa. Blomman af våra borgare och af vår adel går med ridderligt sinne till offerdöden, Vi alla äro genomträngua af medvetandet, att det gäller att rädda Tysklands kommande generationer undan den stora nationen och det ruttna i dess politik och socialism. Med detta tänkte de lyckliggöra oss, när de med ett omättligt begär utsträckte sina händer mot våra fäders artvedelar. Guusfruktan, redligt arbete, samvetsgrannt uppfyllda pligter och en osviklig trohet mot fosterlandet i lust och nöd äro våra turstars och vårt tolks ärfua preussiska dygder. Dessa äro de grunder, på hvilka vårt statsväsens mäktiga ordning och vår armes disciplin hvila. Annu har icke den franska flyktigheten förstört dessa lagar, och underbart verkande ser man deras moraliska ötvervigt bevisa sig i vara härskarors storartade bedritter. Vi finna äfven hos de öfriga germanslummarne en sann uppfattning af vår preussiska politik. At egen drift en lögnens och bedrägeriets lekboll, har det franska tolket i lattsinnigt öfvermod störtat sig i en kamp, förberedd och hopspunnen af dess regering. Det tortfar, insöfdt i inbilskheten om sin makt och oemoståudlighet, att beljuga och bedraga sig sjelft, ännu vid annalkandet af afgörande händelser. . Ötver en sjelfvald furste, åt hvilken de svurit sin ed, går Frankrike med ett lättsinne utan like fram och gatans offentliga mening begynnar att bestämma tidens hjeltar och maktegare. Redan har folket brännmärkt sig genom om barbarismens tider erinrande dåd, att roffa och bortvisa främmande nationers fredliga borgare. Trots högtidliga fördrag, hafva de humana sorhallningsreglorna angående de sårades skydd och omvårdnad blifvit töga iakttagna, snart sagdt missbrukade. Icke blott i truppafdelningar, utan i sjelfva hären, ett mönster at tygellöshet och last, behandlas alla folkrattsenliga bruk vidrigt. Öppna värnlösa städer stickas i brand, parlamentärer mottagas och återsändas med kulor och de sårades läger skonas icke. Och under det att dessa gerningar ligga öppna för Europas ögon, veta de franska emissarierna att med franskt guld allestädes underblåsa hatet mot preussarne och Tyskland, och upprätthålla lögnens anda. På dylika grunder läsa vi redan hotelser och varningar, att den stora franska nationen för sin höga pa civilisationen stödda verldsuppgifts skull icke skall från denna strid gå försvagad och förklenad. Men vi lefva i den tro, att denna kamp, hvilken vi med de ädlaste krafter och vårt folks adlaste skatter bestå, icke förgäfves skall utkämpas för beskyddandet af vår framtid. Så visst som en moralisk verldsordning existerar, så säkert hoppas vi på sanningens seger öfver lögnen, det rättas seger öfver inkräktelsen och moralens öfver den osedliga kräfta, hvars olycka kriget nu bringar i eget laud. Blomman af vår nuvarande manliga generation skall icke uppoffras för ett resultatslost krigs skull. Vi veta alla, att det icke blott gällt att för det närvarande krossa vår arffiende, utan att tillförsäkra våra kommande generationer fredens välsighelse. Med hangifvet förtroende skåda vi upp till vår kunglige fältherres klokhet och kraft, hvars lefnad Gud i sin nåd måtte förlänga, för utförandet at denna svåra uppgitt. Han skall äfven långt senare förläna honom seger och välsignelse och gifva honom sitt allsmäktiga beskydd, att till ett lyckligt slut utföra sitt värf, utan menniskofruktan, i spetsen för sitt trogna folk, hvars pulsslag slå enigt med den tappra här, som under hang ledning drager mot nöd och död, och med den instämma: Var Gud är oss en väldig borg! Tysklanus hela folk delar den tillförsigt, att detta offerbringande krig icke förgäfves blitvit utkämpadt för dess framtida skydd. Det frjödar sig, och måste fröjda sig, åt sitt eget manliga uppförande i kriget, utbringande innerlig tacksägelse och ödmjuk bön om fortgång och tillökning af denna moraliska öfvervigt. Dagarno före sista slaget. (Korresp. till Corr. Havar.) — Rethel d. 26 Aug. kl. 9 f. m.