Göteborgsposten – 5 september 1870, sida 2

Article Image
Från Utlandet. Huru skola vi väl i ett så upprördt ögonblick som det närvarande kunna lemna en objektiv skildring af de senaste dagarnes händelser? Och huru kunna anställa några sannolikhetsbetraktelser öfver hvad som nu snarast skall följa? Händelserna ila efter hvarandra i sken och slumpens klot rullar i oberäkneliga banor. Hvad som i dag är glans och makt, är kanske i morgon slungadt ned i mörker och en ställning, mot hvilken den ringaste medborgarens är afundsvärd. En nation, som ännu för föga mer än en månad sedan skattade sig sjelf och skattades af andra såsom den främsta af alla, ligger blödande och skälfvande under fiendens fot. Dess sjelfvalde turste, som drog sitt svärd, för att gitva kraft åt den politik, hvilken fanns uttryckt i besvurna fördrag, och för att ej utsätta sitt land för framtida faror, är beröfvad detta svärd och sitter såsom den furstes fånge, han gick att bekriga! En stark arre, under en at vår slägtleds största fältherrar, har efter närmare fem dagars strid måst sträcka vapen intör den segerrike fienden. En andra arme, som hålles innescängd i en fästning, der sjukdomar rasa, har gjort förtviflade ansträngningar, för att bryta sig igenom den kring honom slagna jernmur men åter drifvits tillbaka, för att decimeras af döden och farorna i andra former, än slagfältets. I hufvudstaden, ännu för några dagar sedan verldens hufvudstad?, bryta sig partierna hårdt emot hvarandra, om än regeringen bittills hållit dem nere, ehuru dess arm måste slappas äfver här, sedan öfverhufvudet blifvit densamma beröfvadt. Nedtryckt under olyckornas börda, gripes massan å landsbygden af olycksaliga misstankar mot andra klasser, och på mer än ett ställe erinrar dess hotande hållning om de afskräckande sorgespel, som kastade en så mörk skugga öfver den stora revolutionens hvälfningar. Under allt detta stegrar fienden, för att döma af dess organers otficiela uttalanden, mer och mer sina fordringar och allt hårdare böjer dess häl den slagnes nacke. I savning, historien, som dock är så rik på exempel af alltings förgänglighet, har ej månget motstycke till detta att förete. Men visar den oss ock, att mången storhetsbygnad kan bli störtad som ett korthus af en vindpust, så ligger det likval i dess lärdom det trösterika, att, allt oaktadt, det goda städse till sist vinner seger, att det, nedtryckt till en tid, förtrampadt, hånadt och bespottadt, likväl en gång åter reser sig upp, forklaradt och renadt, ur det slagg, som omgitvit det. Det är i elden, som guldet luttras; det är i kampen mot mo!gångarne, som karakteren härdas, den enskildes såväl scm folkens. Så skall det ock gå nu, vi kunna förtrösta derpå. Gud risar, men han lisar ock. Han skall nog i sin vishets rådslag leda frihetens utveckling mot sitt herrliga mål och låta henne framträda skönare, mera strålande, högre skattad än någonsin ur denna råa brottning, detta jern och blod, hvarmed en nu lycklig statsman sagt sig vilja hopsoga den stormakt, hvars segerlopp f. n. väcker beundran, men äfven oro. Försynens vägar äro outransakliga. Framtiden skall tyda de gåtor, som hon låter dagens händelser erbjuda. Den 2 d:s kl. 14,3 e. m. telegraserade konung Wilhelm till sin gemål: Kapitulation, genom hvilken hela (franska) armeen i Sedan gifvit sig fången, har just nu afslutats med general Wimpffen, som i stället för den sårade marskalk Mac Mahon förde befälet. Kejsaren har endast (till sin egen person) gifvit sig åt mig sjelf, emedan han icke för något befäl och öfverlemnat ailt (makten) åt (den tillförordnade) regeringen i Paris. Hans vistelseort skall jag bestämma, sedan jag talat med honom vid ett möte, som genast skall ega rum. Hvilken vänding genom Guds skickelse! Wilhelm. Detta blef således slutet på slaget vid Sdan. Mac Mahon är sjelf sårad, Seende hvarje vidare kamp och blodsutgjutelse onyttig, har han, helt visst på Napoleons tillstyrkan, beslutat sig för kapitulationen, Några underrättelser om de å ömse sidor lidna förlusterna föreligga icke; men de ha säkerligen varit ytterligt stora, för att man å fransk sida skulle kunna gå in på att kapitulera med en arm, som ännu för några dagar sedan uppgafe vara 150,000 man, Detta är en oerhörd förlust, och den preussiska hären skall i

5 september 1870, sida 2

Thumbnail