Göteborgsposten – 30 augusti 1870, sida 2

ha fört en lagkarls medhjelpare bakom ljuset. Dertill är ni ej slug nog, mr Goodge, ehuru ni är tillräckligt knipslug för att bedraga hvarenda advokat i kalendern. — Unge man, vet ni —? — Alldenstund jag blifvit lidande på att det ej funnits vittnen vid vår uppgörelse, är det ej mer än rätt och billigt, att jag drager vinst af att det ej finnes några vittnen vid detta värt samtal. Ni är en skälm och bedragare, mr Goodge, och jag har den äran önska er en god afton! — Vik bort, unge man, ropade den ursinnige Jonah, hvars feta, runda ansigte blef blodrödt af vrede och som ofrivilligt sträckte ut sin hand mot eldgaffeln. Vik bort, unge man, jag säger till er som Abimelech sade till Jedediah, vik bort! Just då jag stod i begrepp att gå, föll min blick på ett litet sidobord betäckt af andaktsböcker. Bland dem låg ett föremål, som tillhörde en helt annan sfer än den dessa, i brunt läder inbundna böcker tillhörde. Det var en handske — en herrhandske af lavendelfärgadt killingskinn, som bar tydliga spår af att ha blifvit tvättad. En En sadan handske skulle ej kunnat trädas på Jonah Goodges feta hand. En tanke tändes blixtsnabbt hos mig, hvilken förföljt mig alltsedan. Denna handske hade tillhört min ärade gynnare, Horatio Paget, och det var för hans räkning brefven blifvit borttagna ur bundten. Han hade varit hos Jonah Goodge under dagens lopp och betalt honom för att han skulle narra mig. Derefter kom jag tillbaka till den gamla frågan: Var