Sen, synbarligen bringa till stånd. Dess stickord är, att regeringen främst vill försvara dynastien och att derigenom nationalförsvaret törlamas. Regeringen gör ett så kraftigt motstånd, som den kan; men antalet af dess anhängare glesnar och inom dess egen krets ekall oenighet råda. Kejsarens bortovaro från Paris berötvar dem detta stöd, vid hvilket de hittills varit vana att hålla sig fast, och såsom råttor lemna de i brådskande hast det skenbarligen i sjunkande stadda, kejserliga skeppet. Tusendetals detaljer, som nu komma i dagen, visa, huru föga Napoleon III kände sin omgifning, åt hvilken han skänkte sitt stora förtroende. Bedragen på alla håll, bestulen i en ända hittills oerhörd grad, vilseledd af sina diplomater, generaler och intendenter, började han kriget, och de, som bedrogo honom, skjuta nu skulden på honom allena, i det somliga kila undan till Schwiz, lalien och England, medan andra ansluta sig till de nya makter, som de beräkna skola flyta ofvanpå. Det är friheten, som sålunda hämnas den brist på förtroende, Napoleon visat för henne. Sluten, febersjuk och olycklig, håller han sig mycket för sig sjelf, tankfullt öfvervägande det närvarande och framtiden. På grund af den ömsesidiga misstro och förvirring, som sålunda visar sig hos kejsardömets anhängare, se ordningens vänner med största förtroendet till pariserguvernören general Trochu. hvilken synes mer och mer beberska situationen, till en del derför att han är en novus homo och såsom sådan populär, en egenskap som det vore önskligt att han kunde länge bibehålla. Det var en klok handling af kejsaren att utse honom till guvernör i Paris, men den var icke frivillig, om man får tro nämnde korresp. till Times. Ett ultimatum härom sändes pr telegraf till kejsaren. Antingen skulle han sjelf utnämna general Trochu, eller ock skulle man begära af lagstiftande församlingen, att den måtte göra det. Den fordne ministern Talhouöt skulle i senare fallet framkomma med förslaget. En dylik åtgärd skulle utan tvifvel varit fullkomligt revolutionär; den skulle varit en usurpering af den verkställande makten och skulle sannolikt blifvit törkastad af majoriteten; men den skulle varit det första öppna förslaget om en atsättning, det törsta erkända försöket att samla hela statsmakten i folkrepresentanternas händer — att i sjelfva verket af kammaren göra ett konvent. Och det är förståndigt af Napoleon att så länge som möjligt undvika sådant. Dock synes la force des choses redan drifva det derhän. Ett af dagens telegram angitver neml. att lagstiftande församlingen oaktadt ministrarnes motstånd beslutat konstituera sig till en hemlig komit, för att öfverlägga om ställningen. I enlighet med detta beslut upphäfde den offentligheten vid sammanträdena. Härmed har lagstiftande församlingen faktiskt tillryckt sig makten. Kejsardömets ställning måste vara ytterst vacklande, då majoriteten kunaat gå in härpå. Vid det hemliga sammanträde, som derpå egde rum, synes regeringen genom inrikesministern hafva redogjort för ställningen, i det denne, såsom ofvan nämnts, underrättat församlingen om, att kronprinsen af Preussen i Thorsdags och Fredags fortsatte sin marsch mot Paris. För att möta denna hotande fara, göras alla möjliga ansträngningar af regeringen, vid nhvars sida står en särskild försvarskomite, utsedd i enlighet med detta dekret: 1. Försvarskomiten för befästningarne kring Paris utgöres af divisionsgeneralen Trochu, president; marskalk Vaillant; amiral Rigault de Genouilly ; baron Jerome David, minister för de allmänna arbetena; divisionsgeneralen baron de Chabaud la Tour ; generalerna Guiod, dAtuemarre, dErville och Souman: 2. Försvarskomiten är under krigsministerns myndighet beklädd med den makt, som är rödig för utförande af de beslut, till hvilka den kan komma. 3. För verkställandet af sådana beslut skall vår krigsminister vid försvarskomiten anställa sådana generaler, militärintendenter och andra officerare, som kunna erfordras. 4. Försvarskomiten skall sammanträda hvarje dag i krigsministeriet. Den skall dagligen emottaga berättelse om arbetenas och bestyckningarnes framåtskridande, om förråderna i ammunition och lifsförnödenheter. 5. Komiten skall hvarje dag redogöra för sina förhandlingar inför krigsministern, som i sin ordning skall meduela dem till ministerrådet. Krigsministern har i uppdrag att bringa detta dekret till verkställighet. Ett bevis på, att inom lagstiftande församlingen oppositionens makt växer, är, att den så godt som tvungit rege:ingen att i denna komite äfven insätta 3:ne medlemmar af törsamlingen, bland dem de båda orleanisterna Daru och Talhouet, hvilka bilda en förbindelselänk mellan församlingen och den allsmäktige krigsministern, hvars åtgärder derigenom komma under dess kontroll. Taga vi nu i betraktande, att det inom lagstiftande församlingen väsentligen är orlanisterna, som besitta inflytande, i det att en betydande del af den förut kejserliga majoriteten sällar sig omkring dem; att general Trochu sjelf är orlåanist och att det är hans starka påtryckning, som gjort, att de nämnda orlanisterna blifvit i försvarskomitön invalda, så kan man ej undgå att finna, att man i detta parti tror sig ha den kraft, som kan upprätthålla ordningen och skydda Paris mot de gräsliga oredorna af en inre resning. Ett närmande mellan orlöanister och imperialister har således egt rum: man vill veta på basis deraf, att, då kriget väl är slutadt, kejsar Napoleon skall i folkets händer åter nedlägga ain kejsarmakt, hvarefter folket skall sjelft genom en nv omröstning välja mellan dvna