Göteborgsposten – 26 augusti 1870, sida 3

manliga arfvingar. Säledes af den gamla bonaparteska stammen väl mänga gamla, men endast tre friska skott! Låtom oss nu efterse huru det förhåller sig med Bourbonerna! Den äldre linien af de franska bourbonerna representeras ensamt at Henri, f. 1820, hertig af Bordeaux, grefve af Chambord, gift men barnlös, af legitimisterna vanligen kallad Henri V och son at hertigen af Berry samt sonson till Carl X, broder till Ludvigarne XVI och XVIII. Den yngre eller Orleanska linien har deremot skjutit vida talrikare skott och utgöres f. n. af följande: Louis Philippe, f. 1838, grefve af Paris, och Robert, f. 1840, hertig at Chartres, båda söner af Louis Philippes äldsta son, Ferdinand, hertig at Orleans, död geuom åkdonets kullstjelpning 1842. Grefven af Paris är således orleanisternas hufvudman och en farlig pretendent till den franska tronen, ifall den möjligen skulle bli ledig. Bada dessa furstar ha manliga afkomlingar. Härtill komma vidare Louis Philippes 4 yngre, alla ännu lefvande och med manlig afkomma utrustade söner, nemligen: Louis, t. 1814, hertig af Neumours (söner: grefven af Eu, f. 1842, och hertigen af Alen gon, f. 1844); Francois, f. 1818, prins af Joinville (son: hertigen af Penthievre, f. 1845); Henri, f. 1822, hertig af aumale (söner: prinsen af Conde, t. 1845, och hertigen af Guise, f. 1854), samt slutligen Antoine, f. 1824, hertig af Montpensier, spansk tronpretendent, med 3 söner och 4 döttrar, deraf den äldsta förmäld med grefven af Paris. För hvilket af alla dessa hufvuden är nu franska kejsarkronan ämnad att passa — N. B. om Napolon III blir nödsakad att släppa henne ifrån sig?! Eller skall Frankrike måhända nu bli, hvad det så många gånger sökt att bli, en stark och enig republik? Den som lefver får se! Så många hufvuden, så många sinnen! — En rörande scen egde nyligen rum på östra bangården i Berlin mellan två preussare och en zouav. Båda höllo hvarandra omfamnade, klappade och kysste hvarandra, så att det väckte allmän uppmärksamhet. De hade nemligen båda deltagit som frivilliga i mexikanska kriget, hade der tjenat vid samma franska regemente och hade nu här påträffat hvarandra som — fiender och sårade! — Den unge Cavaignac, son till Louis Napoleons berömde medtäflare till presidentvärdigheten ar 1848 har låtit inskritva sig som frivillig i franska armeen. Han är endast 17 år gammal och man torde påminna sig att det var han som förra året vid en prisutdelning i Sorbonne ej ville mottaga priset ur den kejserlige prinsens hand. — Föreningen för de sårades vård i Paris utvecklar en utomordentligt välsignelserik verksamhet. Redan ha tre ambulanser med en mängd frivilliga läkare och kirurger ankommit till krigsskådeplatsen och den fjerde atreste från Paris d. 19 d:s. Redan d. 12 hade komiten i gåfvor och bidrag iusamlat öfver 2 millioner fres, deraf pressen ensamt gifvit 300,000 fres. Samma dag den 4:de ambulansen afreste insamlades på den väg som tåget hade att passera eller från industripalatset till Östra bangården öfver 20,000 fres. Men är gifmildheten stor så äro ej heller de trängande behofven små! — En korresp. från Paris skrifver d. 18 d:s: Det är ett godt bevis på hvilka goda patrioter fransmännen äro, att man utan att kasta blicken på de senast upptagna LÅunderrättelserna från krigsteatern endast behöfver att betrakta de förbigåendes anleten för att veta, huru sakerna sti. Länge hade: dessa icke burit någon synnerligt glad prägel, men nu etter de sista dagarnes händelser börjar hoppet åter att framskimra vid den mörka horisonten och genast ha parisarne åter antagit den lätta, sorglösa min, som är för dem så egendomlig. Igår hvimlade Paris af frivilliga och det till mobilisering inkallade landtfolket, som mottog sin ekipering i Palais dEAposition. Uniformen är mycket enkel, en kort, blå lärftblus, en mössa och en nationalkokard att bära på bröstet. Landtmännen äro nemligen icke vana vid att bära annat än sin blus och en mera ätsittande drägt skulle endast vara dem till besvär. För öfrigt ser här ännu ganska lugnt ut. Beau-monden uppehåller sig ännu ostördt vid badoch brunnsorterna eller på sina landställen, eller som det vanligen mera pompöst heter, på sina slott-. — Å Hamburgs börs tilldrog sig i Lördags ett bullersamt uppträde. En tysk kapten hade nemligen å en källare frågat den engelske kaptenen Little, som för ångt. Germania mellan London och Hamburg, om han visste hvad som blifvit af tyska ångt. pfeil Little gaf först allsintet svar, men yttraue på vidare enträgen tillfrägan: Det är rätt ät tyskarne, om fransmännen knipa bort deras fartyg, de äro alltför dumma för att ha någonting till sjös att görar. Då kapt. Little vid middagstiden kom upp på börsen, bestormades han från alla håll med tvrebråelser öfver hvad han yttrat. Kapt. Little svarade intet, utan åtnöjde sig med att kasta en hånande blick på de trågande. Ut med honom! ljöd det nu i allt mera hotande tonarter och på en gång kastade sig alla börsmatadorerna, kristna och judar om hvarandra, öfver den morske Ålbions-Achilles och kastade honom på porten. — Prins Napolon har, heter det i franska tidningar, företagit en vigtig politisk resa till sin svärfader i Italien, konung Victor Emanuel. Sagde prins, vanligen Plon-Plon kallad, har, som man vet, aldrig åtnjutit något särdeles stort rykte för tapperhet. Man erinrar sig kejsarinnan Eugönies qvicka bon-mot, då prinsen återvände från kriget i Italien, utan att egentligen ha uträttat något annat storverk än att ha — lagt sig till skägg: Mais voild, ung veri table barbe de sappeur! (de sa peur), utropade kejsarinnan vid åsynen af sin korpulente fräude. Nu beskyller Figaro honom rentut för att ha skiekat allt sitt esilfver till slottet Prangins, som ligger i kantonen Waadt i Schweiz och således på neutral grund. Tidn. tillfogar elakt nog: Det är högst märkvärdigt att prins Napoleon befunnits vara den ende inom de officiela kretsarne, som var fullkomligt beredd, då kriget kom. slandels-underrättelser.