Göteborgsposten – 26 augusti 1870, sida 3

Smänyheter från kriget. Ubicumque cadaver ibi et aquile, der åtelen är, dit församla sig ock örnarnel, säger skriften. Frankrikes kejsaretron vacklar på sina grundvalar och kronan skälfver på den tredje Napoleons fårade panna. Men de fattas ingalunda, hvilka känna lust att bestiga denna tron, att gripa efter denna krona. Se här för roskull en sammanställning af alla ?kronpretendenterna, både de möjliga och de omöjliga. Först Napoleonidernas historia: Den gamle Carlo Buonaparte hade i sitt gifte med Letitia Ramolino 8 barn. De märkligaste af dessa voro: Joseph (först kon. af Neapel, så af Spanien och sist grefve af Survilliers); Napolon I; Lucien, prins af Canino; Louis, grefve af S:t Leu; Caroline, gift med Joachim Murat, kon. af Neapel, och Jeröme, kon. af Westphalen. Napoleon I efterlemnade, som bekant, i sitt gifte med Marie Louise af Österrike endast en son: Napolon II, konung af Rom, död 1832. Af. alla de andra, här ofvan nämnda, napoleoniderna finnas deremot afkomlingar, hvilka i öfverensstämmelse med ofvanstående ordna sig på följande sätt: Lucien, f. 1828, romersk kardinal, prins af Canino och Napolåon, f. 1839, president i Corsikas lagförsamling, båda dottersöner af Joseph och sonsöner af Lucien Bonaparte; Louis Lucien, f. 1813, fransk senator, Pierre Napolon, född 1815, privatman (Victor Noirs baneman). och Antowe, f. 1816, privatman, alla tre söner af Lucien Bonaparte; Napolon HI, f. 1808, tillsvidare kejsare i Frankrike (sonen: Napolon Louis, Frankrikes barn, f. 1856) och son af Louis Bonaparte samt den snillrika Hortense Beauharnais; Lucien Murat, f. 1803, son af Caroline Bonaparte och Joachim Murat, samt prins Napolåon, f. 1822, fransk senator, son af Jeröme Bonaparte, och som i sitt gifte med prinsessan Clotilde har 2:ne